Exhibitionist, javisst!
Ibland drabbas jag av ordtorka.
Inte i den bemärkelsen att jag inte kommer på något att skriva, utan mer Jag Vet Inte Var Jag Ska Börja För Jag Har Så Mycket Skit I Huvudet-torka.
När jag återskapade min blogg för ganska exakt en månad sen var det med intentionen att ventilera mina innersta tankar och känslor om mitt sjuka förhållande med min våldsamma flickvän/numera ex.
Tanken var förvisso god och visst händer det att jag då och då måste kräka av mig ett och annat blogg-ledes, men det slog mig ganska snabbt att jag faktiskt hade ett större behov av låta min humoristiska och mer vardagliga sida få utrymme i bloggen.
På den tiden det begav sig, när man fortfarande spenderade större delen av sin vakna tid framför cruiser, fick man sina behov att skriva av sig stillade genom dagboksskrivande, men eftersom qx, av flera anledningar, numera inte ingår i min repetoar, så har liksom mina möjligheter att göra mig hörd eliminerats avsevärt.
Sen är det ju det här dilemmat - Att vara anomym eller icke.
En sida av mig är helt övertygad om att anonymitet är ett måste (för att inte förarga de flator jag eventuellt kan tänkas nämna i bloggen), medan den lite mer exhibitionistiska jag bara längtar efter att "outa" mig själv. Time will tell. Jag förblir anynom ett tag till i alla fall. För säkerhetsskull.
Resultatet av detta är att jag, så länge jag är anonym, faktiskt kan bjussa på en massa smaskiga, självupplevda detaljer ur mitt förflutna. För ibland kan man behöva reflektera över sina tidigare havanden och göranden, inte sant?
Jag återkommer i ämnet...om två caffe latte.
Inte i den bemärkelsen att jag inte kommer på något att skriva, utan mer Jag Vet Inte Var Jag Ska Börja För Jag Har Så Mycket Skit I Huvudet-torka.
När jag återskapade min blogg för ganska exakt en månad sen var det med intentionen att ventilera mina innersta tankar och känslor om mitt sjuka förhållande med min våldsamma flickvän/numera ex.
Tanken var förvisso god och visst händer det att jag då och då måste kräka av mig ett och annat blogg-ledes, men det slog mig ganska snabbt att jag faktiskt hade ett större behov av låta min humoristiska och mer vardagliga sida få utrymme i bloggen.
På den tiden det begav sig, när man fortfarande spenderade större delen av sin vakna tid framför cruiser, fick man sina behov att skriva av sig stillade genom dagboksskrivande, men eftersom qx, av flera anledningar, numera inte ingår i min repetoar, så har liksom mina möjligheter att göra mig hörd eliminerats avsevärt.
Sen är det ju det här dilemmat - Att vara anomym eller icke.
En sida av mig är helt övertygad om att anonymitet är ett måste (för att inte förarga de flator jag eventuellt kan tänkas nämna i bloggen), medan den lite mer exhibitionistiska jag bara längtar efter att "outa" mig själv. Time will tell. Jag förblir anynom ett tag till i alla fall. För säkerhetsskull.
Resultatet av detta är att jag, så länge jag är anonym, faktiskt kan bjussa på en massa smaskiga, självupplevda detaljer ur mitt förflutna. För ibland kan man behöva reflektera över sina tidigare havanden och göranden, inte sant?
Jag återkommer i ämnet...om två caffe latte.
Kommentarer
Trackback
