S n e a k e r

Jag är uppenbarligen som en man.

Jag kan inte göra två saker samtidigt.
D.v.s. inte skriva blogg OCH sitta på qx.
Inte heller gå OCH tugga tuggummi samtidigt...
I själva verket gör jag faktiskt inget av det särskilt ofta.
Jobbet tar för mycket tid, likaså umgänget med mina nya underbara kollegor.

Jag försöker ägna mig åt mig själv också...och resten av tiden går åt till underbaringen, kärleksdilemman och att klura ut hur jag ska "överleva" dagen. Livets berg-och-dalbana tar mycket påkrafterna ska ni veta. Just nu är "vagnen" i nedförsbacke, och det pirrar sådär skönt i magen... Låt mig bara slippa nästa sega, tröttsamma uppförsbacke.

Jag har helt enkelt inte ro att sitta framför datorn för tillfället. Måhända kommer inspriationen tillbaka så småningom...

Tills dess, lev väl i sommarvärmen

För tillfället är jag sämst i världen på att blogga.

Jag jobbar arslet av mig tolv timmar om dagen och därefter drar vår tappra lilla skara på after work och dricker öl, skrattar magmusklerna hårda och glömmer verkligheten.
För på mitt jobb hamnar man ofta mitt i verkligheten och den är inte alltid vacker. Tvärtom...
Jag känner redan att distansen är viktig som fan. Jag behöver köra slut på mig själv för att slippa fundera. Jag behöver vara slutkörd för att kunna somna.

Verkligheten är bra som fan att ha nära när man känner att man sitter på ruinens kant...och det har jag gjort mycket den sista tiden.

Sex? Javisst - bra som fan dessutom!
Känslor - Oh yeah...så det räcker och blir över.
Kärlek? - Pass...fråga henne och se vad svaret blir. Oavsett vad hon säger blir det nog inte det svaret JAG vill höra...

Jag har blivit så jävla kass på att skriva blogg.
Det är för att hela mitt liv är jävligt rörigt.
Jävla bajsliv har det blivit.

Saknar det som e mitt, saknar det som varit mitt, saknar det som aldrig kommer att bli mitt.
Vem saknar mig?

FAN!

Fyra överblivna bitar sushi. Kall misosoppa i en skål. Ett rödvinsglas till hälften fyllt och med tydliga märken efter läppglans. Mitt kök, mitt elände, mitt liv.

Ofta är det hon och jag. Ibland är jag ensam...mot världen.
Det finns tomrum inom mig och jag väntar på att de ska fylla sig själv. Jag väntar och hoppas.
Jag funderar på jag på när jag var lycklig senast. Jag funderar på om jag varit lycklig.
Vad är lycka?
Att vakna på morgonen av solstrålarna som tränger sig in genom persiennerna? Att vakna på morgonen vid sidan om naken hud, ihopflätade ben och ett rufsigt huvud på kudden vid sidan om?
Är det att vakna på morgonen?
Snälla, berätta för mig. Jag tror inte att jag vet.

Lyfter huvudet och min blick möter den hemlösa tidningsförsäljarens blick. Vi småpratar, jag köper ett exemplar, han ler och tackar,  jag önskar honom en trevlig dag.
Detta nummer handlar om konsumtion. Överkonsumtion.
Jag överkonsumerar...bekräftelse.
Jag och mina tomrum behöver det.

Jag är så jävla trött på min blogg. Jag har inget intressant att skriva om. Jag känner mig som en tråkig jäkla svennebanan. och jag vill verkligen inte vara en tråkig svennebanan.
Men man får vara som man är om man inte blev som man skulle.
Tids nog kanske inspirationen bestämmer sig för att infinna sig igen, men fram tills dess tänker jag hinka bärs och sjunga och gråta om vartannat.
För att jag behöver det...

Jag trodde att hjärnan, hjärtat och kroppen hängde ihop och liksom samarbetade men nu är jag visare och inser att så icke är fallet.
Satans anatomi.

Gårdagen  var fantastisk, kort och gott.

När man efter en veckas påfrestande utbildning på jobbet sätter sig i bilen för att köra hem, ja då vill man hem.
Man vill inte inse att man mitt på en större riksväg befinner sig i en bil vars koppling bestämt sig för att självdö.
Man vill heller inte inse att OM man lyckas få bilen att rulla så är det för att medpassageraren hoppar ut för att knuffa.
Det är inte heller särskilt upphetsande att inse att de enda blinkande ljus man kommer att få spendera fredagskvällen i är skenet av bilens varningsblinkers.

Att på femtio minuter i bil endast lyckas ta sig 11 km är en bedrift i sig; jag funderar t.o.m på om jag inte kryper snabbare till nattklubben en halvtaskig lördagsnatt.

Hursom, hem kom vi, jag, bilen och älsklingen....för sista gången.

Må hon vila i frid,  Elfrid...för så hette hon, spektaklet.

Jag är inte längre "blogglös", vilket jag varit i en sisådär fyra dagar.
Denna blogglöshet har resulterat i att det finns så vansinnigt mycket att skriva om så att en sammanfattning förmodligen skulle bli totalt ointressant läsning.
Därför ska jag hämta inspiration i ett glas rödvin med en kollega efter en hård dags utbildning på jobbet för att sedan återkomma i ärendet.