S n e a k e r

Med nyktra ögon, såhär tre dagar senare inser man att det som hände den arla morgontimman på nyårsdagen var oundvikligt. Det var mest en fråga om när någon eller /något (i detta fall min klumpighet) skulle släppa bomben.
Att det skulle bli Halvitalienskan som liksom var "orsaken" till att bomben släpptes var mest ironiskt. Det var ju henne som jag så sent som strax innan jul var beredd att säga upp bekantskapen med...

Fördrink blev till rödvin blev till Piña colada blev till öl blev till Cosmopolitan blev till champagne blev till tequila och världen snurrade alldeles för fort för att jag skulle kunna uppfatta vad som hände.

Av olika orsaker kan jag inte riktigt gå in på detaljerna kring vad exakt det var som hände, inte än i alla fall.
Jag har ju liksom inte klivit ut ur "blogg-garderoben" än och om någon som inte egentligen borde läsa om detta skulle råka göra det skulle det vara som att strö salt på öppet sår. Och salt ska inte strös på sår.

2007 slutade...bra. 2008 kunde ha börjat bättre, som ni förstår.
Bästa vännen var där i alla fall och det var den allra största behållningen. Det var alldeles för länge sedan vi sågs. Men hon förstår mig. Det är det inte många som gör.

Det har snart gått tre dagar av år 2008. 363 kvar alltså (ja, det är skottår i år).
363 dagar att förändra det som bör förändras, förbättra det som varit dåligt. 363 dagar att  ta vara på som att varje dag vore den sista.
För innan vi vet ordet av står vi där igen, frusna, huttrande, förväntansfulla, lite onyktra med ett champagneglas i handen och skålar för det gångna året och välkomnar 2009 till smattrandet av raketer.



God fortsättning alla!