S n e a k e r

Bestämde mig för att gå till jobbet idag efter långa överläggningar både med mig själv och mitt befäl.
Han sa till mig att stanna hemma så länge jag behövde, men att jag var väldigt välkommen om jag kände att jag ville och mäktade med det.
Så efter kinamat med bästa vännen och kattjakt på gården drog jag på mig uniformen för ett nattpass, i hopp om att detta skulle få mig att skingra tankarna.

Nu vet jag bättre.

Jag saknar katten, jag saknar hunden, jag saknar min kudde som luktar henne...och jag saknar möjligheten att kunna släppa ut alla tårar som fortfarande bränner innanför ögonlocken. Tar dom aldrig slut?
Får se hur länge jag orkar stanna inatt, jag är slut...både fysiskt och psykiskt.
Saknaden vägrar ge med sig.

Vet inte om du läser om mina tankar, än mindre om du bryr dig. Hursom, jag bryr mig, jag älskar och jag saknar.

Inatt drömde jag att du kom tillbaka, att du frågade mig om vi inte skulle ta den där "andra dejten" snart.
Mitt hjärta knöt sig när jag vaknade och insåg att min dröm var så långt ifrån verklighet man kunde komma...