S n e a k e r

Dag fem

Vissa saker måste man ge sig fan på, hur dåligt man än mår. Att masa sig till jobbet ett tio timmars nattpass efter två timmars sömn är en sådan sak.
En timme innan jag skulle börja igår var jag beredd att kasta in handduken och bara lägga mig ner och dö en stund. Men efter bästa vännens värmande ord och lite jävlaranamma satt jag så på utsättning prick 22:00. Nattpassen blir dessutom betydligt mycket lättare när man får spendera dem med någon man känner och där man slipper linda in verkligheten i en massa krusiduller.

Det är något visst med en blåljus-körning i 120 km/h genom stan.
Du har siktet inställt på var du ska, inte på var du varit. Du slipper helt enkelt tänka på skiten du själv bar med dig när du några timmar tidigare satte foten i utsättningsrummet. Det är en sådan befrielse att slippa ha ont, om det så bara är för några minuter.
Stundtals var det ändå riktigt jobbigt inatt. Som att köra på ett ärende alldeles i närheten av biografen där vi så sent som för en vecka sedan satt tätt intill varandra längst bak och kysstes nyförälskat. De stunderna måste man lära sig att ta tre djupa andetag och intala sig själv att det löser sig, förr eller senare.

Bästa vännen fick mig också att lova ett och annat innan hon körde mig till jobbet igår. Saker jag bör undvika för att inte gå sönder inifrån. Det är löften jag har för avsikt att hålla...

Allt som oftast går tankarna till min stora hjärtesorg. De tankarna handlar om hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag längtar efter henne och hur mycket jag önskar att jag gjort saker annorlunda.
Hon är bortrest den här helgen, för att umgås med vänner.
I mitt huvud spelas bilder upp där hon flörtar och är med andra, där jag aldrig någonsin existerat i hennes liv, där det vi haft inte är ett dyft värt.
Innerst inne vet jag att den förmodligen inte blir så, hennes helg med vännerna. Hon är inte sån, min stora kärlek...och om hon mot förmodan skulle ha blivit sån den sista veckan så måste jag bara intala mig själv att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan, inte ens för henne. Dessutom tror jag att jag att det någonstans långt inom henne finns lite känslor kvar. Inte alls som förr men ändå det där lilla som talar om att man haft något speciellt, att man kommit varandra närmre än någon annan tidigare gjort.
Jag måste helt enkelt intala mig själv det för att inte gå under.

Jag älskar dig Sofie, nu och för alltid