S n e a k e r

Det är snart outhärdligt.
Tystnaden är outhärdlig.
Smärtan outhädlig.
De obesvarade känslorna är outhärdliga.

Var blir man av när det kryper i hela kroppen? När hon finns överallt, vart man än vänder sig? När huvudkudden fortfarande luktar hennes parfym? När katten går runt och är orolig för att något saknas? När t.o.m. hennes tandborste hånskrattar en rakt i ansiktet?

Sofie, det är jobbigt nu...riktigt jävla jobbigt.

Det gör ont att inte veta, ont att inte få ta del.

Min vän talar om för mig gång på gång att hon är övertygad om att min stora kärlek fortfarande älskar mig, att jag fortfarande betyder mycket för henne. Jag tror inte henne längre. Jag tror faktiskt inte ens att hon saknar mig.

Häromdagen gick vi hand i hand på IKEA, vi åt middag, drack kaffe på ett mysigt café, höll om varandra sådär nyförälskat på bion för att avsluta kvällen och natten tätt intill varandra i det flammande skenet av levande ljus. Efter två långa veckor fick jag äntligen känna värmen från hennes kropp, tryggheten i hennes sömntunga andetag.
Dagen efter tog jag Monstret i handen ännu en gång och förstörde det lilla vi sakta men säkerts lyckats återuppliva den gångna veckan. Allt raserades på bara några timmar och om det enda hon känner för mig nu är hat så är det enbart mitt eget fel. Mitt och Monstrets.

Jag har förlorat henne för all framtid...

Fan!