S n e a k e r

Ibland är det som så att man bara vill spy på alla jävlar som kommer i ens väg.

Jag är trött på alla kräk som inte vet att följa lagar, som super ner sig, slåss och beter sig allmänt ohyfsat.
Jag är trött på fjortisar som verkar tycka att snefyllor är det ballaste som finns.
Jag är trött på medelålders sluddrande kvinnor som inte vet hur de ska bli av med skåpet till manskräk de släpat hem från någon köttmarknad till nattklubb.
Jag är trött på män som prylar sina fruar, trött på fruar som prylar sina män, trött på föräldrar som prylar sina barn, trött på barn som lever jävel för att göra revolt.

Varje gång det blinkar "112" med röda siffror på min skärm känner jag hur irriationen växer i mig.
Vad är det för fel på folk?


Facebook:
Fyllebilder - slitna flator - överförfriskade flator - triangeldraman - ex till mig - ex till dig - ex till exen- alla med alla, i en enda röra.
Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att jag inte längre är en del av allt det där.
Jag har andra värderingar nu, ser livet med andra ögon. Jag har mina aningar om varför det är så; 6 månaders förändring.

Jag har hittat hem, jag är nu där jag alltid velat vara.
Jag lever det liv jag alltid önskat mig, med en mogen, stabil, kärleksfull, omtänksam flickvän, som uppskattar mig bekräftar mig, respekterar mig och står upp för mig. Precis som jag gör för henne. Snart förlovar vi oss, hon och jag. Den här gången är det på riktigt - det vet jag. Det här är kvinnan jag tänker leva resten av mitt liv med, varenda cell i min kropp talar om det för mig. Det här är min blivande fru, kvinnan jag ska bo i ett hus på landet med.
Hon gör mig hel, jag känner mig trygg i hennes famn. Varje sekund utan henne är smärtsam, bortkastad.
Snart är jag hos henne igen. Om tjugotvå minuter för att vara exakt, loggar jag ut, sätter mig i bilen för att åka hem till henne, krypa ner under täcket och känna hennes varma, lena hud mot min.

Hon är min - hon är kärlek

Jag har fått stränga order om att blogga mer. 
Som svar på detta säger jag; jag ska...när dygnet har 25 timmar.

Det tar tid att dejta. Framförallt om dejten stannar kvar i tre veckor. Eller förresten, vi har snart 1-månadsdag. Det är stort.  En 1 månad lång dejt. Troligen den märkligaste dejt jag har hört talas om någonsin. Vi hoppade liksom över själva dejandet (bortsett från den där första koppen kaffe då förstås, för snart en månad sen) och blev liksom sambos direkt. 
Hursomhelst är det ganska mysigt tycker jag. Ganska mycket mysigt. 

Jag har dessutom kommit fram till att äkta kärleksrus är bra mycket bättre än ett ordentligt rödvinsrus.

Det finns både för- och nackdelar med månadslånga dejter. Fördelarna är mysfaktorn, sexkvantiteten och kaffet på sängen...bland annat. Nackdelen är att man väldigt tidigt blir tvungen att blotta sina fula ovanor såsom taskigt morgonhumör, taskig morgonfrissa, taskig morgonandedräkt och  risiga, röda morgon-ögon (morgonen är verkligen inte min tid på dygnet...)
Nåja, nu vet hon vad hon får, min Minna. Förhoppningsvis har jag andra, ljusare tidpunkter på dygnet än just morgnar. T.ex när jag är klumpig. Eller när jag har maten färdig till henne när hon kommer hem från jobbet. Eller kanske när jag stryker henne på kinden när hon somnat och viskar i hennes öra hur mycket jag tycker om henne.
Än så länge har jag ite skrämt iväg henne i alla fall. och jag har inte för avsikt att göra det heller. Det är hon för fin för, min Minna. Min söta, underbara Minna.