S n e a k e r

Jag älskar min nya jacka, jag älskar min nya mössa, jag älskar mitt nya svarta nagellack, jag älskar mina nya örhängen, jag älskar min nya frisyr.

Jag älskar att det går framåt, jag älskar att jag lärt mig säga nej, jag älskar mina underbara vänner, jag älskar hur det känns att vakna på morgonen, jag älskar hur vinden biter i mina kinder när jag går mina långa promenader.

Jag tror fan att jag älskar att vara Fia just nu...

YEAH!!

Att jag ens låter det påverka mig.
Jag omger mig med världens finaste människor. De finns där tjugofyra sju, de är lojala, de får mig att skratta, de är, omtänksamma, de är snygga. Tillsammans är vi bra, tillsammans är vi vackra, tillsammans är vi oslagbara.
Vi har gjort stan. Shoppat, fikat, skrattat, flirtat. Vi har gjort följe hem till mig, pratat om livet. Vi har ätit god mat på fin restaurang, vi har suttit på torgets uteservering under varsin filt och druckit litervis med kaffe. Vi har vältrat oss i vår bitterhet, omfamnat den och välkomnat den. Den är vi, vi är den. Vi behöver ingen annan människa i våra liv som tar vår energi, vi är för bra för dem alla.
Ändå låter jag det påverka mig...

Jävla skit, hon är inte värd det. Hon är inget.

En gång för länge sedan hade jag en rejäl crush på en dåvarande arbetskamrat. Om jag inte minns fel var det besvarat, men naturligtvis var vi upptagna båda två (varför träffar man alltid en massa intressanta flickor/tjejer/kvinnor när man är upptagen och inte en endaste när man är singel??) vilket gjorde hela "crush-situatiuonen" rätt knepig.
Vi sprang runt där på jobbet och kastade flirtiga blickar i smyg och skickade oanständiga sms till varandra på arbetstid.
Det hela gick faktiskt så långt att vi en gång efter några öl råkade vi hamna i en mera..hmmm...intim situation hemma hos henne, men mer än den gången blev det aldrig.

Hur som haver, flirten den bestod...ett tag i alla fall, tills vi båda insåg det ohållbara i situationen och därför slutade träffas. Visst har det skickats något sms då och då, dock inte lika oanständiga som förr och någon gång vill jag minnas att vi t.o.m fikade, men inte mer än så.

Så till poängen med rubriken till där här inlägget.
Jag och bästa kollegan stod som vanligt och domederade i hissen på jobbet idag om huruvida vi skulle äta sushi (igen..), falafel eller bara halstabletter till lunch när dörrarna gick upp och hon....hon bara stod där. Vi såg ut som fågelholkar båda två och utväxlade något i stil med  Nämen...vafan....men asså...vad i helsike gör du här, i mun på varandra. Kollegan kastade en menande blick åt mitt håll, suckade (antar att hon känner mig alltför väl) och traskade i förväg.
Jo minsann, visst var det hon, min gamla crush från förr! Åter igen kunde vi konstatera att vi hade samma arbetsplats men inom ett helt annat område. Och jodå, hon var lika söt som förr...och tyvärr lika upptagen (dock icke av samma tjej). 
Vi kom fram till att vi jobbar ett par våningar ifrån varandra och jag fick minsann lova henne en rundtur i "hallen", min avdelning, eftersom hon aldrig varit där uppe. Under de ungefärliga fyra minutrarna vi pratade hann vi konstatera att hon hade tur på förhållandefronten och att jag blivit dumpad för två månader sedan. Vi konstaterade också att jag inte hade någon ny på gång...än, till hennes stora förvåning. (Vad är det folk tror om mig egentligen???) Samtalet avsluatdes med att vi bestämde oss för att äta lunch tillsammans nästa vecka. Punkt.
Ack dessa upptagna kvinnor. Och denna lilla, lilla värld. En ganska dålig kombination helt enkelt. Nu har jag helt plötsligt TVÅ flickor att vila ögonen på på jobbet....suck.

Kvällen ägnades åt möte och allt var som vanligt..om det inte varit för att "ledaren" insinuerade att jag å A hade något annat än vänskap ihop. Han poängterade vikten av att "behålla byxorna" på under behandlingen, eller i alla fall att behålla dem på ihop med andra deltagare. Med tanke på att A under tisdagen hade en stor utläggningn om att han inte på långa vägar var redo för en relation och jag vid flertalet tillfällen talat om att jag är HOMOsexuell, blev det hela ganska komiskt och vi fick alla ett gott skratt. Vilken tur att den där mössan jag tänkte köpa till honom var tillfälligt slut, för annars hade det kanske verkat som att vi i princip var gifta redan om vi handlar kläder till varandra.

Nåja, imorgon är det utvecklings- och lönesamtal med befälen på jobbet. Fattas bara att man går därifrån med lägre lön än man har idag. Usch.


Btw, det går att promenera på rosa moln ensam också...

Vi var som två barn, jag och systerdotter, när vi såg de stora snöflingorna singla ner från himlen. Hösten hade äntligen blivit vinter och därmed hade det också blivit legitimt att gömma sig i en gosig mössa, en tjock vinterjacka och sin varma halsduk.
Vi drack te i väntan på att laxen vi ställt in i ugnen skulle bli färdig. Vi samtalade om livet i allmänhet och om meningen med detsamma i synnerhet.
Vi konstaterade att  man bör vara rädd om vissa människor, att man måste behandla dem varsamt och med samma respekt som de behandlar en själv.
Hela ens liv berikas av möten, vissa bättre än andra. Ibland är det svårt att från början utröna vilka som är vilka.
Det är genom dessa möten man får sin visdom och erfarenhet, man lär av sig själv och andra vad som är rätt och vad som är fel.
Det finns människor man trodde sig känna som visade sig vara främlingar och det finns andra som en gång gled ifrån dig som sen visat sig vara den som tog emot din utsträckta hand.

Så säg mig, vad döljer sig bakom dina tårar och din smärta? Vad är det för demoner du bär på? Är de salta dropparna som trillar ner för din kind lika falska som ditt skratt, dina löften och dina ord? För det är bara så, att en människa delar inte sina innersta tankar, sina innersta känslor, sin kropp och sin själ med en annan människa utan att det lämnar spår. Hon går inte bara vidare med sitt liv i 190 utan att det  berör. För då finns det bara en sanning...och den sanningen i sig är en lögn.

I min ficka bär jag en värdefull present som jag fått av en värdefull vän. Den är ett bevis på att jag kan, att jag duger och är bra. Den talar om för mig hårt arbete lönar sig.

Snön faller fortfarande och jag, jag är bara glad över insikten jag kom till vid vårt senaste möte. Du är inte den jag trodde - det kommer du aldrig igen att bli.

Att märka att man tagit tre steg framåt istället för två är fascinerande,
att komma på sig själv med att inte bara vara tuff på utsidan utan även inuti är stort,
att upptäcka att man nästan är en hel decimeter längre än man trodde och "still growing" är förjävla häftigt.

I hissen på jobbet tidigare ikväll insåg jag att jag höll huvudet ovanligt högt och sträckte lite extra på mig.
Hade det inte sett så förbaskat fånigt ut så hade jag fan slagit mig för bröstet också!

Me Tarzan, me Jane!

What to say, what to say?? Det återstår att se. En sak är i alla fall säker. Jag är inte samma människa nu som jag var då...och det är jag jävligt glad för.

Avslutade möteskvällen med att köra A hem och väl framme bestämde vi oss för en promenad i småbåtshamnen.
"Du behöver det, det hör jag på dig" sa han och syftade naturligtvis på mitt oavbrutna ältande om varför nu och inte då, har jag gjort rätt eller fel?
Där stod vi allra längst ute på piren med den iskalla vinden bitandes i våra kinder och tittade upp mot stjärnorna.
"Fan vad tacksam jag är för att jag träffat dig" sa han och jag blev liksom så paff över hans ärlighet att det enda jag fick fram var "detsamma, verkligen..."
Tänk att två människor som aldrig tidigare mötts kan ha så lika bakgrund, så lika tankar och så lika känslor att det bara säger klick redan första gången de ses. Kusligt...

Vi stod där ett bra tag, jag och A innan vi frysande gick tillbaka till bilen.
Det kändes bra när jag körde hem, som alltid när vi tagit våra promenader, stärkt av sällskapet och den friska luften.

Imorgon? Imorgon är det myskväll på hög nivå med mini-spa, te och levande ljus i sällskap av Trixi och Cesar, mina ögonstenar. Vi har det bra vi tre och det ska ingen jävel någonsin få ändra på!

...och inte fan vet jag var den kommer ifrån för helgen har varit helt underbar och generellt mår jag ganska bra.

Fast å andra sidan är det kanske då tankarna och verkligheten hinner ifatt en , när man lutar sig tillbaka och tänker "det här fixar jag. Detta är ju en baggis!"

Usch.

Har en teori om vad down-perioden beror på men jag tänker inte bjussa henne på den, (ni vet hon den där überstarka, övermänskliga, superkvinnan även kallad Sofie).
Hon kan få sväva runt där i sin lilla glasbubbla till låtsasvärld och vara "jättelycklig"  tills den nya glasbubblan också spricker. För det gör den, förr eller senare. Det gäller liksom bara att vara beredd på det när det väl händer så att man liksom "landar rätt, med fötterna först.

Det är ganska mysigt att ha något vackert att vila ögonen på ibland. Det insåg jag när jag kom till jobbet idag....

...som egentigen är tänkt nattetid ett lugnt jobbpass.
"Du trillar inte dit, du hoppar själv..."

För övrigt lunkar vardagen på i maklig takt. Det är jobb, möten, promenader, umgänge med nya och gamla vänner samt hemmamys i min lugna, trygga vrå. Det gamla är så gott som bortstädat, om inte i mitt inre så i alla fall till det yttre. Borta är fotona och alla gamla gulliga meddelanden (som f.ö ändå inte verkar ha haft någon innebörd).

Börjar förlika mig med tanken på att det är så här det kommer att vara framöver; jag, Trixi, och Cesar i vårt nya liv.

Har funderat på en sak ett tag nu. Fan vad jobbigt det måste vara att alltid dansa efter andras pipa, att alltid låta sig påverkas av andras tycke och smak. Kan man verkligen känna sig nöjd inombords när man helt hänsynslöst ljuger för och trampar på någon som ställt upp för en till 110% bara för sin egen och andra vinnings skull?

Nåja, det är inga problem jag behöver dras med i alla fall...inte längre, gudbevars.

Helgen närmar sig med stormsteg och med den kommer den sedvanliga helgångesten. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så, får väl vänta ut skiten bara antar jag.
Dock kommer exet ner och på lördag blir det fika på stan eller hemma med henne och systerdotter. Ska bli riktigt trevligt att träffa henne igen.

För kännedom så är det inte detta som är mastodontinlägget även om det blev ganska långt.
Håller fortfarande på med finliret i det. Ska ett kapitel i självbiografin avslutas  (citat: en flicka jag en gång kände...) så ska det bannemej göras snyggt.

A,
du är en genuint ärlig människa och rakt igenom god. Det är ett privilegium att få lära känna dig.
Dina ord träffar rakt i hjärtat värmer min annars så frusna själ. Jag hade ett leende på läpparna och kände mig en halv meter längre när jag lämnat av dig ikväll.
Tack.

För övrigt slängde jag iväg ett "mass-sms" till hela fyra personer idag och jag fick svar av tre. De tre viktigaste personerna dessutom. Det betyder att jag faktiskt är älskad...för den jag är. Och det är fan inte illa! Kontra den om ni kan!!

Nej, inte mastodontinlägg än....håller på att fila på det.

Däremot slog det mig att när man minst anar det dyker minnesbilder upp. Som här, under en promenad i Bokskogen. Den där bänken en bit ifrån stigen fick mig att minnas en sommareftermiddag där vi gjorde något galet...

Fast sånt har väl du redan förträngt vid det här laget?

Snart kommer det, mastodontinlägget...ihop med hela sanningen.
Nu är det sluthycklat och det är slut med snällheten.
Jag ger blanka fan i om hon ville hålla det hemligt för föräldrar och vänner, JAG är bättre än vad hon någonsin är eller har varit.

Du sa att du var en stängd bok Sofie, att det skulle dröja innan du sträffade någon ny.
Då undrar jag, vilken typ av bok skulle det vara? En bilderbok eller? För inte fan finns det något vettigt att läsa mellan pärmarna....

Första "skarpa" dagen på jobbet efter nästan en månad. Måste säga att jag kände mig lite ringrostig. Hade det inte varit för att jag har hennes födelsenummer som lösenord för att komma in i systemet tror jag bannemej att jag fortfarande hade suttit där och försökt klura ut det...
Det var skönt att vara tillbaka i tryggheten på jobbet. Det var skönt att känna gemenskapen, känna att man var "någon" och att man faktiskt fyllde en funktion. Och framförallt var det skönt att dra på sig uniformen i morse och inse att den blivit ett par stolekar för stor. Inget ont som inte har något gott med sig, som de säger...

Ja har tagit ett par kliv framåt; med min sorg, med mina tankar, min saknad...och med mig själv. Jag börjar inse att det finns en helt annan värld där ute. En värld av ren, genuin och ärlig lycka som kommer inifrån, där den enda som kan göra något åt din situation är du själv. Ingen flykt i världen kan göra dig lycklig så länge du har dig själv med på resan och du inte trivs med "resesällskapet".
Jag är inte där än, inte på långa, långa vägar. Jag är varken lycklig, hel eller stark. MEN jag är lyckligare, mindre trasig och starkare än vad jag var i går, i förrgår och veckan innan dess. Förstå vilken känsla det är att inse hur jäkla bra man kommer att må när man vänt ut-och-in på sig själv och till slut fått reda ut trasslet där innanför skalet.

Var på ett....hmm...konstigt möte idag. Konstigt men väldigt givande. Väldigt mycket handlade om mig idag och det var förmodligen därför det kändes konstigt. Konstigt för att folk faktiskt lyssnar på mig och vad jag har att säga. De lyssnar, tar åt sig, blir berörda, ger feed-back, skrattar med mig (inte åt, det är en väsentlig skillnad), gråter med mig och delar det jag känner.
Jag och A fortsatte "mötet" efteråt och vi konsaterade att vi nog var väldigt lika, han och jag. Samma bakgrund, samma tankar, samma känslor, samma beteende. När vi skulle åt varsitt håll gav han mig en spontan kram. Den kramen värmde långt in i själen. Kanske för att jag är så otroligt ömhetstörstande nu, jag vet inte. Huvudsaken är att den tjänade sitt syfte; att bringa värme.
Ytlighet , flyktbeteende och känslokyla står mig upp i halsen nu. Människor som "kastar ut och halar in", stjäl ens energi utan att ge någon tillbaka, människor som tar, tar och tar utan en endaste tanke på att återgälda det de fått, människor som helt saknar empati. Usch!

Nu, tablett, kissrunda med Trixi och en kopp "kvälls-ro"...som alla kvällar. Det är förbannat skönt med rutiner. Och det är förbannat skönt att ha fler plus än minus på sitt "dags-konto".


Du sålde mitt hjärta, på realisation och du sålde min stolthet på närmaste auktion....
"Lisa Ekdahl"

...och bomull kring hjärtat.

Det finns några låtar som får en att dansa runt i sin ensamhet och känna sig så in i helvetes stark!

Pink - So what?     "Gaah..."
Kate Perry - Hot n´cold      "Så, du har också varit tillsammans med henne???"
Kanye West - Love lockdown    "Love the beat"
Lisa Ekdahl - Du sålde våra hjärtan    "Kanske inte att dansa till, men klockren text"
Enrique Iglesias - Escape     "..."
Simple plan - Welcome to my life     "Välkommen"

En lugn, mysig lördag morgon med en stor kopp te, soft musik och en lägenhet full av värmande stearinljus.
Det är en konst att vara ensam och trivas med det och jag tror att jag börjar lära mig det nu.
Att slå tillbaka och konfrontera sina känslor istället för att stöta bort dem, springa ifrån dem och låtsas som att de aldrig existerat.
Smärtan är inte lika påtaglig längre. Den har övergått i sorg. En sorg att inte få chansen att visa mitt rätta jag, en sorg över att allting är över, en sorg över att hon aldrig någonsin hade förstått hur mycket jag än försökt förklara.

Sitter och pillar med ett väldigt långt blogg-inlägg som kan ta precis hur lång tid som helst att skriva färdigt. Får skriva lite i taget när andan faller på, men för tillfället ligger jag lite lågt. Ska packa på mig alla vinterkläder jag äger och ge mig ut på gigant-promenad, antingen i skogen eller i Pildammarna. Har bästa vännens bil i helgen också så friheten är lite större...
Det blir mycket promenerande nuförtiden och jag känner att jag mår bra av det.
Det har gått två veckor nu, två veckor av anpassning till ett helt annat liv och fan vad bra det livet kommer att bli!!