S n e a k e r

Ibland är det som så att man bara vill spy på alla jävlar som kommer i ens väg.

Jag är trött på alla kräk som inte vet att följa lagar, som super ner sig, slåss och beter sig allmänt ohyfsat.
Jag är trött på fjortisar som verkar tycka att snefyllor är det ballaste som finns.
Jag är trött på medelålders sluddrande kvinnor som inte vet hur de ska bli av med skåpet till manskräk de släpat hem från någon köttmarknad till nattklubb.
Jag är trött på män som prylar sina fruar, trött på fruar som prylar sina män, trött på föräldrar som prylar sina barn, trött på barn som lever jävel för att göra revolt.

Varje gång det blinkar "112" med röda siffror på min skärm känner jag hur irriationen växer i mig.
Vad är det för fel på folk?


Facebook:
Fyllebilder - slitna flator - överförfriskade flator - triangeldraman - ex till mig - ex till dig - ex till exen- alla med alla, i en enda röra.
Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att jag inte längre är en del av allt det där.
Jag har andra värderingar nu, ser livet med andra ögon. Jag har mina aningar om varför det är så; 6 månaders förändring.

Jag har hittat hem, jag är nu där jag alltid velat vara.
Jag lever det liv jag alltid önskat mig, med en mogen, stabil, kärleksfull, omtänksam flickvän, som uppskattar mig bekräftar mig, respekterar mig och står upp för mig. Precis som jag gör för henne. Snart förlovar vi oss, hon och jag. Den här gången är det på riktigt - det vet jag. Det här är kvinnan jag tänker leva resten av mitt liv med, varenda cell i min kropp talar om det för mig. Det här är min blivande fru, kvinnan jag ska bo i ett hus på landet med.
Hon gör mig hel, jag känner mig trygg i hennes famn. Varje sekund utan henne är smärtsam, bortkastad.
Snart är jag hos henne igen. Om tjugotvå minuter för att vara exakt, loggar jag ut, sätter mig i bilen för att åka hem till henne, krypa ner under täcket och känna hennes varma, lena hud mot min.

Hon är min - hon är kärlek