S n e a k e r

Gårdagen  var fantastisk, kort och gott.

När man efter en veckas påfrestande utbildning på jobbet sätter sig i bilen för att köra hem, ja då vill man hem.
Man vill inte inse att man mitt på en större riksväg befinner sig i en bil vars koppling bestämt sig för att självdö.
Man vill heller inte inse att OM man lyckas få bilen att rulla så är det för att medpassageraren hoppar ut för att knuffa.
Det är inte heller särskilt upphetsande att inse att de enda blinkande ljus man kommer att få spendera fredagskvällen i är skenet av bilens varningsblinkers.

Att på femtio minuter i bil endast lyckas ta sig 11 km är en bedrift i sig; jag funderar t.o.m på om jag inte kryper snabbare till nattklubben en halvtaskig lördagsnatt.

Hursom, hem kom vi, jag, bilen och älsklingen....för sista gången.

Må hon vila i frid,  Elfrid...för så hette hon, spektaklet.