Till dig
Vill du veta hur det känns när röda ögon ser svart?
Monstret
Det är snart outhärdligt.
Tystnaden är outhärdlig.
Smärtan outhädlig.
De obesvarade känslorna är outhärdliga.
Var blir man av när det kryper i hela kroppen? När hon finns överallt, vart man än vänder sig? När huvudkudden fortfarande luktar hennes parfym? När katten går runt och är orolig för att något saknas? När t.o.m. hennes tandborste hånskrattar en rakt i ansiktet?
Sofie, det är jobbigt nu...riktigt jävla jobbigt.
Det gör ont att inte veta, ont att inte få ta del.
Min vän talar om för mig gång på gång att hon är övertygad om att min stora kärlek fortfarande älskar mig, att jag fortfarande betyder mycket för henne. Jag tror inte henne längre. Jag tror faktiskt inte ens att hon saknar mig.
Häromdagen gick vi hand i hand på IKEA, vi åt middag, drack kaffe på ett mysigt café, höll om varandra sådär nyförälskat på bion för att avsluta kvällen och natten tätt intill varandra i det flammande skenet av levande ljus. Efter två långa veckor fick jag äntligen känna värmen från hennes kropp, tryggheten i hennes sömntunga andetag.
Dagen efter tog jag Monstret i handen ännu en gång och förstörde det lilla vi sakta men säkerts lyckats återuppliva den gångna veckan. Allt raserades på bara några timmar och om det enda hon känner för mig nu är hat så är det enbart mitt eget fel. Mitt och Monstrets.
Jag har förlorat henne för all framtid...
Fan!
Dag två
Dag två.
Smärtan är fortfarande lika påtaglig, jag har svårt att tänka klart, vet inte var jag ska göra av allt jag känner.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är jag känner, svårt att förklara.
Väggarna kryper närmre inpå, var jag än är önskar jag att jag vore någon annanstans. Jag känner mig otrygg, ensam, maktlös, rastlös. Behöver något att sova på. Monstret lockar, men ett löfte är ett löfte. Monstret ska bort...helt och hållet.
Jag tror att hon har blockerat mig på msn, fastän jag inte brutit löftet om att inte höra av mig. Hon känner förstås inte till fadäsen med det gamla msn-meddelandet igår, men ändå. Jag förstår att hon behöver tid och jag har för avsikt att ge henne den tid hon behöver. Om det finns den minsta lilla chans at jag ska kunna vinna henne tillbaka så tänker jag göra allt som står i min makt, hur ont det än gör.
För det jag känner för henne, det går inte att beskriva i ord. Hon är allt...
.
Nej nej, det var inte jag!!
Idag hände något mycket märkligt.
Jag fick meddelanden på msn...som var skrivna för över ett dygn sedan.
Så här är det:
Jag och min stora kärlek tillika min stora hjärtesorg gjorde en överenskommelse igår att inte höras av alls på ett tag. Och någon gång i denna veva (alltså igår kväll) skickade hon ett meddelande till mig på msn där hon skrev just att hon inte ville ha någon kontakt nu. Detta meddelande fick jag...nu, trots att jag varit inloggad hela natten och hela dagen.
Som att msn hånskrattade mig rakt upp i ansiktet, som en jävla käftsmäll.
Och jag mitt dumma helvete var inte uppmärksam nog att kolla när hon skrivit det utan svarade helt sonika med tre frågetecken. GRATTIS!!!
Nu undrar jag; varför fastnade just hennes meddelanden på vägen? Innebär detta att jag tog kontakt med henne nu fastän jag lovat henne dyrt och heligt att inte göra det?
Satans teknik!
För övrigt är dag ett snart till ända. Jobbigt som fan, men ändå ett litet steg i rätt riktning. Har jag bestämt mig så har jag, det får fan vara nog nu!!
Eller som sms:et jag fick idag av en vän jag inte hört av på länge; "Du är en fantastisk, charmig och otroligt vacker kvinna. Oavsett vad som hänt dig så kommer du starkare ur det"
Hon är vis hon. Tack!
Nu ska jag sätta mig i soffan, dricka vaniljte och lyssna på min katt när hon spelar piano. Hon har ett fantastiskt musiköra ska ni veta.
"Lillekatt"
Sofie, i mitt hjärta
Förlorad själ
Sneaker
Mannen i kavaj
Häromnatten drömde jag att jag dog.
Minns hur det kändes när jag tog sista andetaget, vilket lugn och vilken inre harmoni som sköljde över mig.
Är det så det känns i verkliga livet?
Jag vet inte om jag ska tacka eller banna mannen i kavaj, han som hindrade mig från att hoppa häromnatten.
Just nu är svaret solklart; jag kommer aldrig att förlåta honom.
Förakt
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, långtifrån. Ibland blir det t.o.m ett rent helvete. Men någonstans längs den krokiga vägen är det en ljusning bara att inse sina egna fel och brister, att man är i behov av hjälp. Att inse att skiten man håller på med inte bara är på väg att spåra ut, utan den har spårat ut...för länge sen.
Jag har förstört det bästa i mitt liv, sårat den jag älskar mer än livet självt, trampat ordentligt i klaveret.
Det jag gjort är oförlåtligt.
Det förakt jag känner för mig själv är obeskrivligt.
Det hat som byggs upp inom mig gentemot mig själv är massivt.
Ordet förlåt räcker inte längre till.
Jag har en lång väg av återuppbyggnad framför mig, en oändlig väg tillbaka till ett liv där hon och jag kanske hittar varandra igen. För oavsett vad mina handlingar säger så är hon det bästa som hänt mig, den som fått mig att tro på kärlek igen, den enda jag vill spendera resten av mina dagar med.
Hon är kärlek.
Och fastän det inte räcker till så finns det bara ett ord jag kan säga....förlåt.
Resten får jag bevisa med handling och det arbetet börjar redan idag.
Jag älskar dig Sofie.
För alltid i mitt hjärta...
Kärlek
Jag är kär; nykär.
Det bubblar i hela kroppen när jag hör hennes röst. Det pirrar i varenda cell när hennes händer rör min kropp.
Jag är beredd att släppa allt, utplåna mig själv och stå till hennes förfogande resten av mitt liv när hennes läppar nuddar mina. Hon är min kärlek, mitt liv, mitt allt.
Gud, om ni bara visste hur mycket jag älskar henne.
Åh...
Resan och målet
Man kan välja den enkla vägen och man kan välja den svåra.
Jag har bestämt mig för att gå den svåra...enbart för att belöningen man får när man väl nått målet är fan så mycket mer värd.
Att kämpa är en del av tjusningen och när man vet vad man har att kämpa för så är nog inte den svåra vägen så svår trots allt...
Idag är en bra dag, luften är hög och så väldigt mycket lättare att andas.
Tack för att du finns och tack för att du vågar.
F*ck me? F*ck YOU!!
Människor är fan inte kloka.
Fuck you right back!
P.s Du fattas mig Sofie...d.s
Tänk om...
What if there was no light.
Nothing wrong, nothing right.
What if there was no time?
And no reason or rhyme?
What if you should decide
That you don't want me there by your side.
That you don't want me there in your life.
What if I got it wrong?
And no poem or song..
Could put right what I got wrong,
Or make you feel I belong
What if you should decide
That you don't want me there by your side
That you don't want me there in your life.
Oooooh, that's right
Let's take a break jump over the side
Oooooh, that's right
How can you know it if you don't even try?
Oooooh, that's right
Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
What if you should decide
That you don't want me there in your life.
That you don't want me there by your side.
En skitig själ
Jag vill verkligen inte behöva återaktivera min "tråkiga" blogg. Den där allvarliga som jag bara skriver i när livet känns trist och kallt.
Men faktum är att jag allt oftare närmar mig den med ett endaste knapptryck på musen varje gång jag loggar in på blogg.se. Jag känner att humorn försvunnit och med den skrattet och glädjen som jag i vanliga fall har så oerhört nära till.
Vissa saker är oförståeliga.
Kärlek är en sådan.
Ena dagen älskar du till kropp och själ, nästa står du ensam.
Du funderar på vad som gick fel, på vad du kunde gjort annorlunda, på vad du önskar att hon gjort annorlunda.
Du tänker på varenda lycklig stund ni spenderat ihop och på det hon fick dig att känna den där gråmulna dagen i februari när ni träffades igen efter nästan tre år.
Du minns kärleken i hennes ögon, värmen i hennes omfamning, glädjen i hennes skatt, ärligheten i hennes ord, ömheten som präglade ert liv tillsammans.
Du minns hennes lena hud, hennes mjuka kropp, hennes varsamma händer, hennes fingrar genom ditt hår, hennes fuktiga läppar mot dina.
Du tänker tillbaka på planerna ni hade, på visionerna ni delade, livet ni skapade och "familjen" ni värnade om.
Helt plötsligt är hon bara borta, borta från ditt liv, utan en förklaring, utan att ge dig en chans att vinna henne tillbaka, utan någonting...bara ett tomt, kallt sms; "Det känns inte rätt länge..."
Helt plötsligt finner du inte en endaste anledning att leva längre, hur mycket du än letar...
Alla tårar du torkat från hennes kind, alla gånger ni skrattat er till magkramp tillsammans, alla gånger du sett henne i ögonen och yttrat orden "jag älskar dig", alla gånger ni älskat så att tiden stått still, alla gånger du stigit upp på morgonen för att ge henne frukost på sängen, alla gånger du svurit över henne för att hon väckt dig efter ett nattpass, alla gånger du färdats som en skottspole genom stan för att se till att hon får matlåda levererad till jobbet... Ingenting har längre något värde för hon är borta, för alltid...med de kalla orden i ett lika kallt sms; "Det känns inte rätt längre..."
Sofie, du är älskad och saknad...för alltid
Bananfluga
När du kommer hem från jobbet, lägenheten är tom sånär som på katten som jamar lite försynt, allting är släckt och sängen står orörd. Då har du rätt att känna dig aningen ensam...
När du sätter dig framför datorn, inser att de enda mailen du fått de senaste fyra dagarna är spam och mass/kedjemail, då är du nära ruinens brant.
Men när du slänger av dig uniformen, häller upp ett glas från den redan öppnade vinflaskan, tar en stor klunk och inser att du just svalt i runda slängar tolv bananflugor som härbärgerat sig i flaskan över veckoslutet; ja, då är du fan patetisk.
Vilken evinnerlig tur att flugor är proteinrika. Det har varit dåligt med den energikällan på sistone...
Att inte vilja känna
Det är något med känslor som gör människan svag och extremt sårbar. Många är de gånger jag funderat på om det kanske vore bättre att inte känna något alls.
Bitterheten skrattar mig i ansiktet och vemodet är min ständiga följeslagare, men lik förbannat kan jag inte stänga av.
Hjälp mig att sluta känna, ni som inget känner.
