S n e a k e r

Ibland blir jag ond.
Inte ond som i elak, utan ond som i irriterad.
Jag har ingen aning om var denna irritation kommer ifrån. Det kan räcka med att jag råkar hamna på en illa skriven blogg, till bredden fylld av särskrivningar. Jag ogillar särskrivningar. Mycket. Jag ogillar även upprepningar.
Ibland är jag så jävla kritisk och fördomsfull att jag nästan blir rädd för mig själv.

Ytlighet är ett annat fenomen som jag går igång på, i negativ bemärkelse. Vem i hela världen bryr sig om att du har ett par jeans för 3000 spänn om de sitter lika jävla illa på dig som alla andra jeans?  Eller att du har en bil med 350 hästar under huven och en topphastighet på 290 km/h när du ändå bara får framföra den i 110 km/h (120 om du råkar befinna dig på E 6:an vid Falkenberg)
Nu sänder jag garanterat ut "den-svenska-avundsjukan-vibbar" och då säger jag så här: icke, aldrig, glöm det, never!!
Jag skiter i prylar, jag skiter i status, och framförallt skiter jag ett gott stycke i andras prylar och status. På nåt sätt blir det bara patetiskt när folk försöker köpa sig en attityd eller look. Som om att det är det enda sättet för dem att hävda sig. Det har motsatt effekt helt enkelt.

Mamma sa alltid så här till mig när jag var liten: De som utmärker sig mest genom att klä sig dyrast eller bete sig snobbigast gör det för att de inte kan få uppmärksamhet på nåt annat sätt.

Hon var klok min älskade mamma. Ibland saknar jag henne så att jag inte vet var jag ska bli av. Som att en del av mig bara slitits bort, alldeles för tidigt. Vi hade våra duster, jag och mamma, men det var bara för att vi älskade varandra. Och för att vi var så oerhört lika. Det förstår jag nu. Men så är jag också lite äldre, lite visare, och har lite andra värderingar nu än vad jag hade när jag var en odräglig tonåring som inte ville något annat än att ha de senaste Levi´s 501:orna. Men man blir äldre, gudskelov. Mamma blev också äldre - men inte tillnärmelsevis så gammal som hon borde blivit. Kanske är det därför jag blir så irriterad nuförtiden? Folk tar inte tillvara på det som är räknas och på det som verkligen är viktigt, här och nu.

Detta inlägg tillägnas mamma, för allt hon lärt mig, för allt hon gett mig och för att hon alltid varit den bästa av alla mammor i hela världen.