Baddräktsflicka
Träffade på en gammal bekant tidigare idag som jag inte sett på närmre ett halvt sekel. Efter de obligatoriska artighetsfraserna såsom "Oh vad längesedan", "Hur står det till?" "Vad kul att se dig" osv osv utbrast hon till min stora förvåning: "Men guuuud vad fräsch du ser ut, så frisk och pigg och snygg. Och vad fin du är i håååret!" Följande tankar passerade min vänstra hjärnhalva inom bråkdelen av en sekund: Är du full? Har du förlorat förståndet? Går du på tunga grejor? Vilken institution har du rymt ifrån?
Hur i hela fridens namn kan fruntimret se något som jag själv inte sett på flera år?? Nåja, håret är väl okej...när det är nytvättat, nykammat, nyplattat och nystylat...men det är det ju i sisådär en kvart innan frisyren ånyo antagit fågelbo-looken. Men resten...? Fräsch? Pigg? Snygg?? Hon skulle bara veta, min gamla bekant, hur jag kände mig härom morgonen när det stod klart för mig att om jag inte fått det förbannade ryggskottet för åtta veckor sedan hade jag förmodligen varit både smal och snygg vid det här laget. Istället tvingades jag till ett ofrivilligt träningsuppehåll på åtminstone sju veckor och kontanta utlägg till kotknackaren på cirkus 8000 riksdaler. Beach 2011? I h-e heller! Sommaren 2011 får således spenderas väl undangömd bland sanddynor och snår eller måhända på ett avskiljt klippblock någonstans vid en insjö, för icke att jag stoppar den här blekfeta lekamen i en bikini och visar mig bland livs levande människor. Så är det bara. Jag satsar på Beach 2012 istället.
Ogilla
Ibland blir jag ond.
Inte ond som i elak, utan ond som i irriterad.
Jag har ingen aning om var denna irritation kommer ifrån. Det kan räcka med att jag råkar hamna på en illa skriven blogg, till bredden fylld av särskrivningar. Jag ogillar särskrivningar. Mycket. Jag ogillar även upprepningar.
Ibland är jag så jävla kritisk och fördomsfull att jag nästan blir rädd för mig själv.
Ytlighet är ett annat fenomen som jag går igång på, i negativ bemärkelse. Vem i hela världen bryr sig om att du har ett par jeans för 3000 spänn om de sitter lika jävla illa på dig som alla andra jeans? Eller att du har en bil med 350 hästar under huven och en topphastighet på 290 km/h när du ändå bara får framföra den i 110 km/h (120 om du råkar befinna dig på E 6:an vid Falkenberg)
Nu sänder jag garanterat ut "den-svenska-avundsjukan-vibbar" och då säger jag så här: icke, aldrig, glöm det, never!!
Jag skiter i prylar, jag skiter i status, och framförallt skiter jag ett gott stycke i andras prylar och status. På nåt sätt blir det bara patetiskt när folk försöker köpa sig en attityd eller look. Som om att det är det enda sättet för dem att hävda sig. Det har motsatt effekt helt enkelt.
Mamma sa alltid så här till mig när jag var liten: De som utmärker sig mest genom att klä sig dyrast eller bete sig snobbigast gör det för att de inte kan få uppmärksamhet på nåt annat sätt.
Hon var klok min älskade mamma. Ibland saknar jag henne så att jag inte vet var jag ska bli av. Som att en del av mig bara slitits bort, alldeles för tidigt. Vi hade våra duster, jag och mamma, men det var bara för att vi älskade varandra. Och för att vi var så oerhört lika. Det förstår jag nu. Men så är jag också lite äldre, lite visare, och har lite andra värderingar nu än vad jag hade när jag var en odräglig tonåring som inte ville något annat än att ha de senaste Levi´s 501:orna. Men man blir äldre, gudskelov. Mamma blev också äldre - men inte tillnärmelsevis så gammal som hon borde blivit. Kanske är det därför jag blir så irriterad nuförtiden? Folk tar inte tillvara på det som är räknas och på det som verkligen är viktigt, här och nu.
Detta inlägg tillägnas mamma, för allt hon lärt mig, för allt hon gett mig och för att hon alltid varit den bästa av alla mammor i hela världen.
Livskvalitet
...
att vakna på morgonen och se solen stråla in genom fönstret från en klarblå himmel,
att slå upp ögonen och inse att jag ännu en morgon får vakna vid sidan om den vackraste kvinna jag mött,
att i bara morgonrock kunna gå ut i min trädgård och dricka mitt morgonkaffe till ljudet av fågelkvitter,
att bara ligga på en filt i gräset och se stackmolnen sakta sväva förbi,
att känna lukten av blommande syrénbuskar och nyklippt gräs,
att inte behöva göra mig till för den jag älskar eftersom jag vet att hon älskar mig för den jag är,
att längta efter och sakna min kära fastän vi sågs för bara några timmar sedan,
att komma hem på kvällen, blicka upp mot fullmånen, dra ett djupt andetag av den friska luften och samtidigt känna den öronbedövande tystnaden,
att vart jag än vänder blicken i huset finns det någon som älskar mig villkorslöst - sambo, hund eller katt,
att på kvällen längta tills det blir morgon för att kunna möta en ny, underbar dag,
det är FAN livskvalitet, det är mitt liv...
My, oh my
...hon har ett sjätte sinne, Psykologen. Det visade hon tydliga tecken på idag när hon från ingenstans ställde frågan: "drömmer du mycket?" Vadfals, smygläser kvinnan min blogg?? Jag blev så att säga tagen på sängen så nu får jag ägna de kommande sex och en halv dagarna åt att våndas inför nästa veckas sammankomst och hennes löfte om att "grilla mig" med sina drömtydningar. Hur ska jag kunna slingra mig? Kasta mig ut genom hennes fönster på tredje våningen månne? Hujedamej.
I övrigt fick jag stränga order av henna, med hänvisning till en viss herr Freud (jag trodde att han var död?!) att mitt Det och Jag måste få ta större plats på bekostnad av Överjaget. Allt för att jag ska sluta vara så förbaskat svår att ha att göra med. Jag måste helt enkelt sluta vara så kontrollernde och börja bejaka Våpet... Fråga mig inte vad det innebär, har inte hunnit googla det än, men det lät bra när psykologen sa det i alla fall.
Den gångna natten flöt drömlöst förbi -gudbevars- och när klockan ringde okristligt tidigt ville jag inget hellre än dra täcket äver huvudet igen och inte vakna förrän stora hundens rakade pung åter är hårbeklädd. Och det lär dröja ett tag...
Undrar just vad han drömmer nuförtiden, stackarn. Törs jag tippa på att han drömmer sig tillbaka till svunna tider som välhängd karlakarl med hårig bringa? Kanske ska släpa med mig honom till Psykologen nästa vecka för analys...
Lösnummer
Igår natt hade jag ett lösnummer. På vardagsrumsgolvet. Med Jillian Michaels. Kan bara inte för mitt liv förstå varför hon hade hår på bröstet... Måste vara alla tankar på mitt förflutna och på Våpet som gör att jag drömmer så märkligt. Och att jag såg på The Doctors, där fröken Michaels medverkade, innan jag somnade. Undrar om det är min "inbyggda" tävlingsinstinkt som gör att jag alltid drömmer om folk är är "out of my league". Måste ta upp det med den stackars psykologen idag.
Minna tyckte dock inte att det var det minsta kul när jag berättade för henne vad jag drömt. "Usch vad rääälig du e", sa hon på bredaste skånska innan hon somnade om. Själv ägnade jag morgonen åt att städa upp allt som den stympade hunden och hans gigantiska dumstrut vält under natten. Märkligt att jag inte vaknat av detta. Måhända var jag för upptagen av att förföra fröken Michaels....
miss Michaels
Zoo
Lilla katten skriker och sjunger efter mans-katter till följd av trolig överproduktion av hormoner och hela huset luktar falsterbotång. Vad i hela fridens namn har han ätit, Stora hunden?? Och varför, VARFÖR måste andra hunden snarka som en hel karl? Gudarna ska veta att jag faktiskt behöver min skönhetssömn....klockan ringer tidigt imorgon. Stora hunden ska bli "kul-lös" (han vet inte om det än...) Skulle kanske ta med lilla katten till veterinären också och fått kapa stämbanden på henne?
Våpet och jag
Ibland, när jag är uttråkad eller försöker hitta den blogginspiration jag en gång hade, brukar jag ströläsa gamla blogginlägg jag skrivit. Mest för att inte glömma bort vad jag har gjort.
Varenda jävla gång tänker jag; är det verkligen jag som skrivit det där? Har jag varit så förbannat lössläppt? Bor det trots allt ett litet våp i denna hämmade, pryda kropp?
Har mina teorier om att våpet gick hand i hand med rödvinet, tätt följda av kreativiteten och inspirationen.
Nuförtiden är jag så satans seriös och kontrollerad att jag t.o.m. själv tröttnar på att umgås med mig.
För allt i världen, så många lösnummer blir det inte tal om när man är sambo och stadgad. Inga alls faktiskt. Men ändå...
Kan liksom inte låta bli att drömma mig tillbka till hur det var när Våpet fortfarande var en del av mig. När ett glas rödvin var som att släppa en handgrant i den hormonella grytan, när jag fortfarande hade Det.
En kär gammal vän, som jag inte sett på evigheter, frågade om jag inte hade kvar "min" charm, den som hon tyckte så mycket om. I ärlighetens namn vet jag inte. Det finns inte så många anledningar att koppla på den längre. Minna får liksom dras med mig oavsett, med charm eller utan.
Jag tror att Våpet finns kvar där inne nånstans, och jag tror att hon kommer att ge sig tillkänna vad det lider. Behöver bara hitta nåt annat än rödvin att locka henne med.
Om att åldras
Man vet att man börjar bli gammal när man måste resa sig från kontorsstolen för att göra en omgång höftrullningar och knäböjningar för att liksom leda rätt kroppen. Allt kroppsligt tar så mycket längre tid nu i förhållande till för 15 år sedan...
Exempel 1 : ryggskott, då = 2 dagar, ryggskott, nu = 5 veckor och 4750:- hos kiropraktor
Exempel 2: viktminskning, 5 kg, då= 2 veckor av vardagsmotion, nu 7 veckors stenhård träning på gym och slaviskt följande av kolhydratfattig mat.
Exempel 3: rutmage, då = en veckas deff och två magpass, nu = närmsta rutmage jag kommer är tvärrandigt....
Det enda som faktikst inte tar längre tid när man kommit upp i ålder är att gå UPP i vikt... Visst är livet underbart?
Exempel 1 : ryggskott, då = 2 dagar, ryggskott, nu = 5 veckor och 4750:- hos kiropraktor
Exempel 2: viktminskning, 5 kg, då= 2 veckor av vardagsmotion, nu 7 veckors stenhård träning på gym och slaviskt följande av kolhydratfattig mat.
Exempel 3: rutmage, då = en veckas deff och två magpass, nu = närmsta rutmage jag kommer är tvärrandigt....
Det enda som faktikst inte tar längre tid när man kommit upp i ålder är att gå UPP i vikt... Visst är livet underbart?
"Din kropp...
...är ditt tempel". Sägs det. Min kropp är ett helt bostadsområde. Eller åtminstone ett flerfamiljshus. Det är väl själve fan att man ska ha så dålig självdisciplin när det kommer till mat. Eller som min psykolog sa; "det blev nåt fel i din orala fas". Allt handlar tydligen om det orala för mig. Snus, alkohol, tuggummi, mat...
Man kanske skulle anmäla sig till Biggest Looser säsong 2011?!
Man kanske skulle anmäla sig till Biggest Looser säsong 2011?!
Självspolande toalett
...så ville min psykolog likna mitt liv. Jaha?! In med skiten, titta varken neråt eller bakåt, bara framåt, stäng dörren och vips så är skiten borta. Vi hade komeditimme idag, jag och psykologen. Komedi- och metafortimme. Hon säger att jag är svår att ha att göra med, att jag är tjurskallig och envis. Får man egentligen lov att säga så om en "patient"? Nåja, hon är förlåten. Hon har det nämligen inte lätt min psykolog, det har hon inte haft sen den dagen jag kom in i hennes liv, eller rättare sagt hennes samtalstrum. Idag fick hon för sig att vi skulle prata om MIG. Då höll jag på att trilla av stolen. Jag tycker om när det är så där lättsamt, enkelt och lagom seriöst. Jag har utvecklats någon slags panisk fobi för att prata allvar, åtminstone när det handlar om mig själv. Undrar vad en sån fobi kan tänkas heta eller om den ens existerar. Terapifobi?
Hursomhelst, jag tycker att det är psykologen som är envis och svår att ha att göra med när hon jämt och ständigt tjatar på att jag ska prata allvar städa upp i mitt förflutna. Ja jag säger då det, vilka tokigheter.
För övrigt anser jag att skräp (läs personligt bagage) hör hemma på tippen. Oavsett vilket eller vems skräp det är. Ut med det gamla och in med det nya. För inte tvättar du och stryker kläderna som du ändå har för avsikt att slänga ut ur din garderob innan du slänger ut dem, eller?
Hursomhelst, jag tycker att det är psykologen som är envis och svår att ha att göra med när hon jämt och ständigt tjatar på att jag ska prata allvar städa upp i mitt förflutna. Ja jag säger då det, vilka tokigheter.
För övrigt anser jag att skräp (läs personligt bagage) hör hemma på tippen. Oavsett vilket eller vems skräp det är. Ut med det gamla och in med det nya. För inte tvättar du och stryker kläderna som du ändå har för avsikt att slänga ut ur din garderob innan du slänger ut dem, eller?
Farewell Big City
Den uppmärksamme har lagt märke till att det finns ett endaste inlägg från 2010. Själv märkte jag det inte förrän idag.
Ett helt år utan blogg, ett helt år utan uppdateringar.
Så, vad har hänt?
Det mest uppseendeväckande måste vara att jag har flytt den stora staden - för gott. Jag tröttnade helt enkelt på att tillhöra inventarierna i det tråkiga, rödbruna 40-talshuset ett stenkast från storstadsbullret. Jag tröttnade på att se grannarna flytta in -OCH ut.
Numera är jag slav under gummistövlarna, trädgårdshandskarna och gräsklipparen. Gott folk, jag har blivit lantlolla.
Rödvin dricker jag inte heller längre. På gott och ont. Jag känner mig inte så kreativ utan rödvinet vilket kan ha en del inverkan på bloggskrivandet. Nåja, jag lär väl mig så småningom.
Minna då? Jodå, henne tog jag med mig till landet. Även hon fick ett par gummistövlar. Vi är fortfarande inne på vår allra första kaffedejt - som pågått i 2½ år nu. Problemet är att jag slutat att dricka kaffe också, så när som på en liten förskrämd kopp på morgonkvisten så att jag liksom vaknar ur dvalan. En ondskefull PT (personlig tränare) på det nya gymmet påstod att för mycket kaffe kan ha ett direkt samband med bukfetma. Alltså slutade jag med kaffet, för gud förbjude om man skulle börja se ut som Barba-mamma. Hon måste ha druckit mycket kaffe när det begav sig. Måhända har hon tagit en och annan dammsugare till kaffet också. Men det är en annan femma.
Jag lämnar 2010 för den här gången. Jag får ta uppdateringarna med babysteps, som det så fint heter. Dessutom hade Minna vänligheten att alldeles nyss berätta för mig att idag är dagen då man minsann ska hedra de japanska tsunami-offerna med blogg-tystnad. Tänk att jag missat det?! Där ser ni vad kaffe-abstinens gör med en gammal koffeinist...
Så; tystnad och alla varma tankar på japanerna.
One-two-one-two...testing
Ringrostig så det förslår, men nu får det fan vara slut på bloggtystnaden. Punkt.
Jag tänker inte ens ta vid där jag slutade för det skulle bara rendera i en förfärlig massa tråkigt dravel, uppdateringar om vad som hänt och inte hänt, vem som legat med vem och vem som tagit min plats i det sexlösa träsket. Så nä, det får bli lite så där nygammalt. Mycket nytt och lite gammalt. Man får ta det lite pö om pö och se var man hamnar helt enkelt.
Jag tänker inte ens ta vid där jag slutade för det skulle bara rendera i en förfärlig massa tråkigt dravel, uppdateringar om vad som hänt och inte hänt, vem som legat med vem och vem som tagit min plats i det sexlösa träsket. Så nä, det får bli lite så där nygammalt. Mycket nytt och lite gammalt. Man får ta det lite pö om pö och se var man hamnar helt enkelt.
Bloggens existens
Det har inte slagit mig förrän nu att jag saknar bloggandet.
Jag saknar ett forum för mina känslor, jag saknar att sätta ord på mina tankar.
Jag har bara inte bestämt mig för om jag ska lägga alla korten på bordet här, eller om jag ska börja på en ny kula någon annanstans...
Trött och kär
Ibland är det som så att man bara vill spy på alla jävlar som kommer i ens väg.
Jag är trött på alla kräk som inte vet att följa lagar, som super ner sig, slåss och beter sig allmänt ohyfsat.
Jag är trött på fjortisar som verkar tycka att snefyllor är det ballaste som finns.
Jag är trött på medelålders sluddrande kvinnor som inte vet hur de ska bli av med skåpet till manskräk de släpat hem från någon köttmarknad till nattklubb.
Jag är trött på män som prylar sina fruar, trött på fruar som prylar sina män, trött på föräldrar som prylar sina barn, trött på barn som lever jävel för att göra revolt.
Varje gång det blinkar "112" med röda siffror på min skärm känner jag hur irriationen växer i mig.
Vad är det för fel på folk?
Facebook:
Fyllebilder - slitna flator - överförfriskade flator - triangeldraman - ex till mig - ex till dig - ex till exen- alla med alla, i en enda röra.
Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att jag inte längre är en del av allt det där.
Jag har andra värderingar nu, ser livet med andra ögon. Jag har mina aningar om varför det är så; 6 månaders förändring.
Jag har hittat hem, jag är nu där jag alltid velat vara.
Jag lever det liv jag alltid önskat mig, med en mogen, stabil, kärleksfull, omtänksam flickvän, som uppskattar mig bekräftar mig, respekterar mig och står upp för mig. Precis som jag gör för henne. Snart förlovar vi oss, hon och jag. Den här gången är det på riktigt - det vet jag. Det här är kvinnan jag tänker leva resten av mitt liv med, varenda cell i min kropp talar om det för mig. Det här är min blivande fru, kvinnan jag ska bo i ett hus på landet med.
Hon gör mig hel, jag känner mig trygg i hennes famn. Varje sekund utan henne är smärtsam, bortkastad.
Snart är jag hos henne igen. Om tjugotvå minuter för att vara exakt, loggar jag ut, sätter mig i bilen för att åka hem till henne, krypa ner under täcket och känna hennes varma, lena hud mot min.
Hon är min - hon är kärlek
En märklig dejt
Jag har fått stränga order om att blogga mer.
Som svar på detta säger jag; jag ska...när dygnet har 25 timmar.
Det tar tid att dejta. Framförallt om dejten stannar kvar i tre veckor. Eller förresten, vi har snart 1-månadsdag. Det är stort. En 1 månad lång dejt. Troligen den märkligaste dejt jag har hört talas om någonsin. Vi hoppade liksom över själva dejandet (bortsett från den där första koppen kaffe då förstås, för snart en månad sen) och blev liksom sambos direkt.
Hursomhelst är det ganska mysigt tycker jag. Ganska mycket mysigt.
Jag har dessutom kommit fram till att äkta kärleksrus är bra mycket bättre än ett ordentligt rödvinsrus.
Det finns både för- och nackdelar med månadslånga dejter. Fördelarna är mysfaktorn, sexkvantiteten och kaffet på sängen...bland annat. Nackdelen är att man väldigt tidigt blir tvungen att blotta sina fula ovanor såsom taskigt morgonhumör, taskig morgonfrissa, taskig morgonandedräkt och risiga, röda morgon-ögon (morgonen är verkligen inte min tid på dygnet...)
Nåja, nu vet hon vad hon får, min Minna. Förhoppningsvis har jag andra, ljusare tidpunkter på dygnet än just morgnar. T.ex när jag är klumpig. Eller när jag har maten färdig till henne när hon kommer hem från jobbet. Eller kanske när jag stryker henne på kinden när hon somnat och viskar i hennes öra hur mycket jag tycker om henne.
Än så länge har jag ite skrämt iväg henne i alla fall. och jag har inte för avsikt att göra det heller. Det är hon för fin för, min Minna. Min söta, underbara Minna.
