S n e a k e r

Mamma: Hej, jag skulle bara säga att jag har köpt några tuber Pepsodent White Now till dig.
Jag: Öh...jaha?!

Min tolkning: Tack för att du tycker att jag har gula tänder, mamma.


Jag: Ska vi fortsätta boka in en tid varannan vecka som vi gjort hela tiden?
Psykologen: Nä, jag tror vi tar varje vecka hädanefter.

Min tolkning: Jaha, men vad kul att det går framåt, verkligen

Om jag någonsin skulle få för mig att dejta en flata från malmötrakten igen, snälla påminn mig om att jag ska hålla mig därifrån. Den här världen är SÅ liten och SÅ äcklig.

Could it be a crush?

Medaljens baksida i det "arbete" jag håller på med just nu är att jag inte vet hur jag ska bete mig när någon visar sig intressant, eller ännu värre; när någon visar sig intresserad.
Hur fan flirtar man, när det enda man får ur sig är några stammande meningar, en flackande blick och rosor på kinderna? Hur ska jag kunna attrahera någon när jag måste vara mig själv?
Jag kan inte gömma mig bakom min mask och mina vänner längre. Jag måste snart ta steget ut i verkligheten, alldeles själv.

Jag är ganska övertygad om att jag inte tolkade Hennes signaler fel i lördags och hon bad mig ju faktiskt att ringa vilket jag gjorde efter låååååångt övervägande. Och hon ringde faktiskt tillbaka. Vi pratade ganska länge om allt och inget. Hon sa att hon blev väldigt glad när hon hörde att jag ringt och att hon gärna ville ses igen. Och det vill jag ju också. Det finns bara en hake - hennes pojkvän.
Vad är det för ett evigt mörkt moln som följer mig vart jag än går? Dessa förbaskade hetero-tjejer...
Men vafan, det är ju inte min sak att ta ansvar för om hon har pojkvän. Vi ska ses på lördag i alla fall och resten återstår att se.

För övrigt håller bitterheten mig fortfarande i ett järngrepp. Mina närmsta vänner är nykära - i varandra dessutom, och är sådär kärleksfulla och "puttenuttiga" mot varandra. Tänker ofta tillbaka på mitt senaste förhållande och jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att hon någonsin var sådan mot mig, inte ens i början, tyvärr. Det får mig att fundera på vad jag gör och gjorde för fel. Antar att det är menlöst att spekulera i det nåt mer...

Dagen (igår alltså) ägnades åt att "fylla de svarta hålen", som Kent skulle ha sagt. Jag gjorde stan med mina fina vänner och spenderade massvis med pengar på kläder till mig själv.
Resultatet blev som följer:
1 par höga Nike sneakers
1 par Caterpillar kängor
1 Blend-jacka 
2 luvtröjor och 2 mössor på Bik -Bok (mest för att kassörskan där är så satans snygg...) 
1 par översnygga Levi´s Skinny Legs
1 par extremt sköna mjukisbyxor

Syftet detta hysteriska julklappsshoppande till mig själv är naturligtvis att jag ska få napp på kvinnofronten, vilket två flator på Radical Sports bedyrade att jag skulle få. I alla fall i de nya Nike-kängorna.
Så, idag ska jag alltså jag dra på mig en helt ny outfit julaftonen till ära och invänta anstormningen av kvinnofolk. Nämnda anstormning är dock föga trolig då julfirandet kommer att ske på ett "seniorboende" hos mina älskade föräldrar. Lika bra det kanske, vet inte om jag är redo för en mogen kvinna i övre medelåldern...

Ha en underbart God Jul alla!

Ordet tillit stavas likadant från båda håll. Det har jag inte tänkt på förrän idag...
Tillit är något som måste byggas från två håll.

Jag hade svårt att slappna av med hennes arm runt mig. Det var inte den välbekanta, trygga arm jag var van vid. Det tog tid för mig att ta till mig den närhet hon gav. Jag kände mig inte värdig den, tvivlade på mig själv och tvekade inför att släppa någon så nära inpå rent fysiskt, men när jag väl somnade kändes det bra. Och det kändes bra att inte vakna ensam för en gångs skull.
Nej, nåt sex blev det inte, jag är inte där än. Inte på långa vägar. Jag har slutat med "bekräftelse-sex" och "bra-att-ha-tjejer". Någon blir alltid oerhört sårad i slutändan, oftast jag själv och min självkänsla.

Jag behöver inte någon som ersätter det jag flyr ifrån, jag behöver en trygghet att komma till.

Gud vad ineffektiv jag är när jag är ledig.
Mina planer blir oftast inte mer än just planer men visst är det väl ändå tanken som räknas?

Imorgon ska jag dock vara förbaskat effektiv. Ska nämligen börja dagen med milen i Bokskogen följt av möte som i sin tur kommer att följas av ytterliggare en promenad men en nuvunnen vän. Problemet med denna nyvunna vän är att hon är just en Hon och jag har liksom helt glömt hur man beter sig med söta honor.
Äsch, man får väl helt enkelt vara som man är eftersom man inte blev som man skulle...

Kvällen ska ägnas åt lussebak, alkoholfri öl och en jävla massa skitsnack med mina allra närmaste. Har jag tur får jag dessutom känna lite nattlig närhet (är helt svältfödd på kroppskontakt...) då en av gästerna är "långväga". Vill dock lova att det inte kommer att sexas; inte efter att ha läst före detta sambons blogginlägg om huruvida vårt sexliv var bra eller inte. Jag trodde att hon var nöjd, men så var tydligen inte fallet: Tänk att man hade så fel i tre hela år...det smärtar faktiskt. 
Kontentan av detta är att jag kommer totalnobba alla eventuella sexuella inviter i ren skräck att göra bort mig.
Så hade man helt plötsligt blivit en nucka också...VOILA!
Måtte man vara bra på något annat...

Jag borde sluta fundera och börja agera istället.

Hektiskt helt enkel.
Jobb, eventuell fikadejt, middag och sen Wonk.
Ovanpå allt ska det jobbas imorgon bitti igen. Tur att man ska vara nykter.

Ska bli en upplevelse att släpa med sig hetero-kollega till gay-palats, men hon är skyldig mig det eftersom det indirekt är min förtjänst att hon inte längre tillhör de ofrivilligt sex-lösas sällskap. Undrar när någon ska få mig ifrån det träsket...

Jaha, då har man sin framtid utstakad om tillvararon ska fortsätta vara sex-lös.

Vem kommer på idén att låta ett stim utsvultna fiskar ta hand om fötterna? Inte jag i alla fall...
För det första är jag kapabel att döda när någon rör mina fötter, för det andra lider jag av något så ovanligt som svår fisk-fobi. Jag gråter hysteriskt och får panikattacker när jag tvingas bada där det finns fiskar. Alltså är det bara i simhallens 25-metare jag känner mig någorlunda trygg.

Nu har man i alla fall kommit på något så fånigt som fisk-fotvård. Då undrar jag, vem f-n vill stoppa ner fötterna i en balja vatten till bredden fylld av Garra Rufa? (Ja, fiskarten heter så...) Dessa ska då äta sig mätta på sånt som inte bör finnas på ett par fötter. Man får hoppas att firrarna känner mättnad och vet när de ska sluta, så att inte blodvite uppstår.
Jag och mina underbara vänner (och även ett gammalt ragg..) hamnade igår i någon slags "vem vågar prova först-diskussion" men jag kan garantera att jag drog mig ur vadslagningen rätt fort. Historien förtäljer dock inte vem som blev den lycklige vinnaren. Vi gick och spelade biljard och drack Loka Citron istället och det passade mig alldeles utmärkt. För övrigt vann jag och mitt gamla ragg. Voila!

Hamsterhjulet snurrar fort nu och ibland måste jag stoppa hjulet för att fundera på vad det är som händer egentligen. Känner mig aningen bitter för tillfället och "smekmånaden" i avhållsamhet är över. Det kryper i hela min kropp och jag håller på att klättra på väggarna.
Att jag dessutom ovanpå allt är ofrivilligt sex-lös gör det hela ännu värre. Fast å andra sidan, hjälper rebound-sex egentligen? Tveksamt...
En sak är dock säker, jag tänker inte bekanta mig med Fiskdoktorn i alla fall, där går gränsen.

Vissa dagar är...konstiga helt enkelt. Som idag.

Bästa vännen gratulerade mig på 34-årsdagen trots att jag varken fyller år eller är 34, Cesar spenderade kvällen med att leka med en skruvmejsel medan Trixi satt och glodde in i väggen och gnällde över något. Och jag, jag kom helt plötsligt på mig själv med att sakna mitt ex.
Nog för att vi drog ojämt ibland (ibland var nog t.o m lite i underkant...) men hon visste fan hur hon skulle få mig att känna mig uppskattad. Hon var bra på de där små överraskningarna, hon ansträngde sig alltid för att göra högtidsdagar speciella och nu när jag tänker efter hade vi aldrig tråkigt ihop. Idag skrev hon ett par rader till mig på facebook och jag blev uppriktigt glad av vad hon skrev. Några få ord som ger så mycket... Tack.

Mundiarrén ville inte ge med sig efter mötet ikväll så A släpade med mig ut till småbåtshamnen och snålblåsten som så många gånger förr för lite "efterterapi". Gud vad trött jag blir på mig själv...
Systerdotter sa ett par sanningens ord tidigare idag också;  "Nu får det fan vara nog!!! Jag orkar inte höra det där jävla namnet en enda gång till" , sa hon och hon syftade på Sofie. Jag förstår henne.
Det finns ex och det finns ex. Vissa hanterar saker moget , andra kan inte ens stava till ordet. Men så är verkligheten...tyvärr. What to do, what to do?

Imorgon ska jag sjunga för mig själv om ingen annan gör det och i övermorgon ska jag dra en repa på Bik-Bok. Kassörskan där är det hetaste jag sett på länge. Snälla någon, ge mig henne i födelsedagspresent!