S n e a k e r

Helgen är över och jag har blivit ett år äldre.
Frågan är om jag även blivit ett år visare, vilket jag ställer mig högst tvivlande till.

Hursom; festen blev lyckad till slut, trots brutna löften och svek. Sent ska syndaren vakna, som de kloka säger och numera vet jag vilka som bör föräras med en plats på min lista över Vännerna Jag Alltid Kan Lita På.
Femton inbjudna blev till slut tre som slutade med två...som trots allt hade jävligt kul.
Det dracks, sjöngs, dansades och dracks lite till ända fram till småtimmarna vilket resulterade i tidernas mest jävlusiska bakfylla.
Jag står i tacksamhetsskuld till Alvedonen och kranvattnet.

Måndagseftermiddagen tillbringades hos psykologen för det rutinmässiga samtalet och som vanligt gick de första femton minuterna av fyrtiofem åt till att "spjärna emot" när  hon försökte nästla sig in i mitt inre.
(Jag förstår faktikst inte varför jag fortfarande envisas med att så stelbent försöka täppa till när jag vet att hon förr eller senare lyckas ta sig in i alla fall.)
Nåja, när de obligatoriska femton minuternas lirkande var över började allvaret och mina senaste förehavanden, tankar och känslor skulle diskuteras och analyseras.
När fem minuter av sessionen återstod kom nådastöten...mitt ex. Alltså Exet med stort E, Mitt Livs Kärlek.
Och med henne kom också syndafloden...i form av tårar.
Aldrig hade jag kunnat förstå att det fanns så mycket smärta kvar i mitt förflutna med henne, inte för en sekund hade jag kunnat ana att det var då, för fyra år sedan när hon tog sitt pick och pack och lämnade mig, som mitt nya liv skulle anta den form det gjort.
Det var då, den där ljummiga septembereftermiddagen när hon förklarade att allt var över, att hon skulle flytta, som allting gick snett.
Det var då jag förlorade mig själv.

Nu har vi börjat vårt arbete, jag och psykologen.