S n e a k e r

Ibland överträffar jag mig själv i ambition.
Dessvärre hör det inte till vanligheterna men just idag hade jag bestämt mig för att bena lite i min, så att säga något...hmmm...knepiga situation.
Det är, som jag nämt tidigare, allt som oftast för mycket månad kvar i slutet av lönen. Speciellt när man som jag, befinner sig "mellan jobb". Det faktum att det vankas jul med tillhörande klapp-inköp gör inte situationen muntrare. Måhända att föräldrar och syskon inte bryr sig värst mycket om klappar, men nog är man väl ändå lite för gammal för att rita snögubbar och julgranar på fransiga kollegieblockspapper i syfte ge bort dem till intet ont anande släktingar?

Hursom, glad som en lärka bestämde jag mig för att för första gången i mitt liv utnyttja det så kallade "systemet". (Jag har nämligen aldrig tagit del av en endaste krona i form av bidrag. Faktiskt inte ens A-kassa...)
Alltså letade jag raskt upp numret till försäkringskassan för att undersöka möjligheterna till bostadsbidrag.
Som sig bör får man alltid ett otal möjliga och omöjliga knapptrycksalternativ när man ringer myndigheter och dylikt, såsom "tryck ett för att anmäla sjukt barn, tryck två för att anmäla sjuk förälder, tryck tre för att anmäla sjuk hund, tryck fyra för att anmäla sjuk granne" osv. Långt om länge kom jag dock till alternativet "eller dröj kvar för att prata med  småsur klimakteriekärring" (Varför kommer detta alternativ alltid sist? Vill inte folk i nio av tio fall prata med en livs levande människa?)

Följande dialog utspelade sig:

-Försäkringskassan, Ingegerd 
-Jo, jag heter X och jag skulle vilja veta hur det fungerar med bostadsbidrag.
-Vad har du för inkomst?
-Typ...ingen?!
-Vad har du för hyra?
-Typ, lite för hög för min obefintliga inkomst?!!
-Hur gammal är du?
-Snart 30
-Är du gift?
-Nä
-Sambo? 
-Nä
-Barn?
-Nä, jag är inget barn Jag sa ju att jag snart är 30! (Jag försökte skämta till det lite så här i jultider, men det gick uppenbarligen inte hem hos "försäkringskasse-Ingegerd")
-Hrrmpf, jag menade naturligtvis om du har barn...
-Nääee. 
-Då kan vi tyvärr inte hjälpa dig. Man är bara berättigad till bostadsbidrag om man är mellan 18-28 och därefter måste man vara föräldrer för att kunna ansöka
-Jag har en hund...?! (NÅN gång måste väl kärringen ändå skratta??)
-*Tystnad*
-Nähä...men tack ändå. God Jul...
Inget svar.

Där satt jag alltså med luren i handen, nästan på gränsen till förnedrad.
Och här har man jobbat och slitit i femton år och betalat mer än en tredjedel av sin lön i skatt till staten, som i sin tur har bestämt att det är okej att vara ensamstående och barnlös innan fyllt 29 sen måste man minsann "yngla av sig" om man ska få dra nytta av systemet. (det system man faktiskt själv bidragit till genom skatten).
Som att det liksom vore onaturligt att man av en eller annan anledning valt att inte skaffa barn fastän man passerat de gyllene 30... (eller i det här fallet, 29)

Jaha, där ser man.
Närmre 30, inga rättigheter.
Inga barn, inga rättigheter.
Inget jobb, inga rättigheter.

Det enda positiva i samtalet med Ingegerd var att det faktiskt slog mig att eftersom jag för tillfället inte har något jobb så betalar jag faktiskt inte en enda krona i skatt till staten och systemet.
Dessutom har jag en himla massa tid över till att rita snögubbar och julgranar och tomtar och renar till hela tjocka släkten, så det där julklappsproblemet verkar lösa sig i alla fall...

Tack storebror Staten!