S n e a k e r

Jag funderar ofta på det här med känslor, relationer och sex.
Är människan verkligen skapt för ett monogamt förhållande, eller är det samhällets förväntningar som gör att man "ska" leva i ett parförhållande?
Inte alltför sällan pratas det om att man träffat den rätte, sitt livs kärlek, den man vill dela resten av sitt liv med.
Jag är inte emot parrelationer som sådana, inte alls, men vad händer när passionen och förälskelsen byter skepnad och istället blir trygghet och vana? Ska man fortsätta leva med "sitt livs kärlek" och liksom "nöja sig" med att man i alla fall inte är olycklig?

Jag är medveten om att jag låter aningen synisk, eller möjligen omogen i mitt resonemang, men visst är det väl så att vi ofta är förälskade i själva förälskelsen? Vi längtar efter jakten, spänningen, känslan av triumf över att lyckats fånga bytet, pirret i magen första gången man ger sig hän till passionen, intimiteten...eller?
Jag vill betona för alla er tvivlare att jag visst haft långa förhållanden, flera stycken t.o.m. Och de har inte alls varit olyckliga eller jobbiga på något vis. Tvärtom, mina tidigare långvariga fiickvänner lever fortfarande kvar i mitt hjärta med stor kärlek och värme, MEN, jag kan ändå inte sluta tänka på vad som får människan att stanna kvar hos en och samma partner i år efter år.
Är det rädslan för att inte kunna hitta någon ny? Är det känslan av att vi måste att "passa in" i samhället? Eller är det så att vissa människor helt enkelt är monogama rent genetiskt?

Jag anses av andra vara en ganska komplicerad människa medan jag själv är i tron att jag är ganska enkel att förstå sig på.
Jag får panik när folk försöker styra mig och forma mig till någon som passar in i deras liv.
Jag står inte ut med tanken på att inte få bestämma själv och ta egna beslut och om någon tror sig veta vad mitt bästa är bättre än jag själv slår jag bakut.
Jag blir irriterad och t.o.m rentav ond när folk har synpunkter på hur jag gör saker och ting, och när någon mer eller mindre omyndigförklarar mig har man gjort sig ovän med mig för livet. Ganska komplext, visst?

Jag älskar sex. Jag är barnsligt förtjust i att experimentera. Jag har lärt mig att njuta och ta för mig i sängkammaren utan att få skuldkänslor och när jag får privilegiet att för första gången visa en kvinna vägen till total njutning tillsammans med en annan kvinna så är lyckan gjord.
Detta har hänt både en och två gånger, tro det eller ej, och varje gång blir jag stolt som en tupp av att ha lyckats förföra en kvinna.
När jag tänker på det själv tycker jag nästan att jag framstår som en Casanova (föga smickrande), med i själva verket måste man väl ändå tänka på egen tillfredsställelse, eget njutande, och eget självförtroende?
För visst är vi väl ändå två om våra handlingar?

Kärlek, känslor och relationer är inget annat än spel i mina ögon, vare sig det är du eller jag som är "bytet".

För att gå djupare in på det hela; under ca1 år har jag kontinuerligt träffat en psykolog eftersom jag blivit intalad att jag behöver det (?).
Från början var jag oerhört avigt inställd till det hela, men efter hand blev även jag övertygad om hur mycket en helt vanlig "Svensson" kan behöva prata med någon på professionell basis.
Varje vecka ses vi, jag och psykologen, som är en kvinna i dryga 35-årsåldern.
Hon rör vi mina innersta tankar, tvingar mig att erkänna saker som jag lovat att hålla för mig själv tills döddagar.  Hon får mig att klä av mig skyddsutrustningen, sänka skölden och fälla upp visiret, och jag vet inte om jag ska hata henne eller älska henne för att hon med precission lyckas lura sig igenom alla labyrinter till mitt inre.
Jag låter frågan vara obesvarad.

Hursomhelst, för några veckor sen konstaterade hon så helt hänsynslöst att jag var utbränd, på gränsen till deprimerad. Jag begrundade hennes påstående under tystnad och till min stora förvåning började jag sakta inse att hon faktiskt hade rätt. Vårt samtal slutade med att hon bad mig att fram tills vårt nästa samtal ta egna beslut, att känna efter själv vad jag ville med mitt liv och hon fick mig faktiskt att lova att göra detta innan jag gick därifrån.
Vid vårt nästa samtal veckan därpå avslöjade hon mig inom loppet av fem minuter. Jag hade inte alls hållit mitt löfte till henne och detta enbart för att mitt beteende var invant. Ridå ner!
Där hade jag suttit vecka ut och vecka in och spelat tuff, okänslig och nästan omänskligt stark och så avslöjade hon mig med en enda blick. Satans fruntimmer.
Kort därefter började hon ställa frågor om mitt sexliv och döm om min förvåning när jag, Sexatleten, och Öppensinnigheten personifierad blev generad.
Helt ogenerat ställde hon frågor om hur ofta, var, när, hur och med vem...och jag fann mig för ovanlighetens skull väldigt obekväm i situationen. Trots detta fick hon mig att svara på frågorna, om än med visst motstånd.
Av samtalet drog hon slutsatsen att  allt fortfarande handlade om att jag ville ha folk på betryggande avstånd, MEN; hon hade väckt en nyfikenhet inom mig.
Vem var hon, denna blonda, lugna, sympatiska kvinna, som förutom att ta mig på sängkanten fick mig att le, skratta och gråta? Vad innebar den släta gudringen på hennes vänstra ringfinger?
Jag vet vad ni tänker nu...."hon e tänd på psykologen"...och ja, jag måste erkänna en sak; jag har tänkt på henne. Mer än en gång.
Nu räknar jag dagarna tills jag ska dit igen. Bläddrar i min kalender i förhoppning om att hitta ett inbokat  möte med henne som jag eventuellt råkat glömma bort. 45 minuter med henne, öga mot öga, utan skyddsutrustning och visir.
Tänk att få HENNE på fall...tänk att helt hämningslöst hamna med henne mellan lakanen.
Vad skulle vi då säga till varandra vid nästa samtal??

- Jaha du, vad har hänt sen sist?

*Tystnad*

-Tack för senast förresten..
-Tack själv, du får gärna gå ner på mig igen...

Hahaha, så dumt.

Nä minsann, det passar sig verkligen inte.
Jag behöver uppenbarligen all hjälp jag kan få!


P.s Bli inte förvånade om det kommer en fortsättning.. d.s