S n e a k e r

Ibland är det som förgjort.
Man tror att man har fått till det och känner sig sådär fånigt nöjd, men så plötsligt händer det som inte får hända; man sjabblar bort det. Tillfället rinner ifrån en som sand mellan fingrarna.

Idag hände det igen.
I godan ro, intet ont anande promenerade jag på ett av de "finare" köpcenterna (stavas det så i pluralis?) i stan.
I ena handen höll jag en påse med en flaska rött som jag införskaffat fredagen till ära och i den andra en påse med ett okänt antal öl avsedda för morgondagen, när hon plötsligt stod där framför mig.
Inte alls den där typen jag brukar titta på, men hon hade någon obestämbar attraktionskraft.
Hon hade mörkt lockigt hår, blåa ögon och bar upp sina baggies på ett väldigt feminits sätt. Runt halsen hade hon en dyr systemkamera hängande och hon vankade av och an utanför parfymeriet i centrat. Det såg ut som att hon jobbade med att plåta skyltfönstrena för någon katalog eller nåt.
Våra blickar möttes i all hast och utan att tänka på det fyrade jag av mitt bredaste, varmaste "fan-vad-snygg-du-var-då-leende" och till min stora förvåning fick jag ett lika stort "tack-detsamma-leende" tillbaka.
Mitt i denna uppståndelse (ja,det är en uppståndelse för mig att flörta...) försvann hon bakom ett hav av fredags-stressade "snobb-shoppare". Jag sökte febrilt efter henne med blicken för att inte låta tillfället till denna ego-tripp gå mig förbi. Plötsligt hittade jag henne igen och till min glädje verkade hon söka min blick också. Vi tittade på varandra så länge så att det nästan blev sådär fånigt. Typ, "om jag ler lite bredare och fjantar mig lite, kan du kontra då?"
Det var då det hände, det som absolut INTE fick hända. Jag snubblade över en kabel som några hantverkare sända från helvete hade dragit för att lysa upp skyltfönstrena som systemkamera-flickan fotade.
Innan jag visste ordet av det hade jag åstadkommit en Trippel Salkov med misslyckad landning och störtade rakt i backen. För säkerhets skull landade jag med vinpåsen UNDER mig (för det skulle ju vara hemskt om det var påsen med ölburkar liksom) och alla normalintelligenta människor vet vad ju som händer när en glasflaska hamnar mellan ett stengolv och 65 kilo människa. Resultatet blev en katastrof. Hela köpcentrat liknade Stockholms blodbad och jag bokstavligen flög upp i tron att ingen sett mig.. (aa, risken är ju rätt överhängande en fredageftermiddag kl 16).
En som definitivt sett hela spektaklet var systemkamera-flickan och innan jag ens hann tänka sump-runkare var jag för alltid förevigad i hennes filmrulle.
Vad som hände därefter är höljt i ett dunkel men jag lyckades i alla fall halvspringa ut därifrån, kasta mig upp på cykleln och i en rasande fart ge mig av med en rödvinsdroppande systembolags-påse hängande på ena styret.
Det är i de här situationerna jag kommer att tänka på vad mina vänner alltid säger: "Du är så obeskrivligt klantig..."
Och så finns det folk som påstår att det finns en Gud??!
När jag hör det säger jag bara, "Oh Herre, hav förbarmande över mig"

Herren förbarmade sig inte över mig idag...men systemkamera-flickan lär ju komma ihåg mig i alla fall.
Och det är ju inte fy skam det.