S n e a k e r

Mitt liv just nu är som en gammal skivspelare för vinylplattor. Man slänger på en LP-skiva och sätter den på fyrtiofem varv så att det går alldeles åt helvete för fort för att man ska kunna uppfatta hur det egentligen låter.
Det är som att man har levt hela sitt liv i slow motion när någon plötsligt trycker på Fast Forward-knappen innan man hinner reagera.
Det enda som egentligen hinner springa ikapp en är verkligheten.
Det hände någon gång under seneftermiddagen igår.
Vi hade stresshantering på schemat och aldrig tidigare har jag känt mig så uppjagad och stressotålig som när lektionen var över. Jag och några vänner från klassen hade bestämt oss för att spendera torsdagkvällen på en uteservering med kall öl och skvaller. Plötsligt slog det mig att min kropp mår skit. Mitt huvud mår skit. Och jag har inte ens reflekterat över hur illa jag valt att behandla mig själv...
Jag har letat efter bekräftelse, funnit den på fel ställen och samtidigt förlorat mig själv. Jag har varit så ömhetstörstande så att jag kastat mig i famnen på första bästa som varit villig att hålla om mig utan att bry mig om att ömhet kommer inifrån. Jag har dränkt mina misslyckanden i rödvin och min kropp har åldrats fem år under de senaste sex månaderna.
Jag har gett mig in i situationer som jag inte behärskat fullt ut.
Jag har glömt att stanna upp och känna efter och det får jag betala för nu.
Det är nästan som att sitta på puben; första ölen är en njutning, liksom andra, tredje och fjärde. Vid femte, sjätte ölen och den där tequilan som man verkligen inte behöver börjar omvärlden snurra allt fortare och innan man vet ordet av mår man skit och måste kräkas i taxin hem. Dagen efter önskar man att man vore död...eller åtminstone att man struntat i den där sista beställningen.

Mitt i denna djungel av känslor, tankar, rödvin, kvinnor, sex och tequila finns det små ljusglimtar som får en att inse vilken skit man håller på med.
Det finns någon som triggat min "gråtreflex" och som fått mig att förstå att tårar måste ut, de ska inte bränna innanför ögonlocken som de gjort i evigheters evigheter.
Det finns någon som (jag hoppas) tycker om att hålla om mig för att jag är jag, och hennes närhet är jag väldigt tacksam för just nu....

I sinom tid slutar kanske magen att protestera mot hur jag behandlat den; kanske samtidigt som jag inser att en kvinna- nygift med en man, hur vacker, charmig och flörtig hon än må vara, inte är vad jag behöver just nu.

I sinom tid...