S n e a k e r

Vissa dagar är sådär...skit, helt enkelt.
Håret ser förjävligt ut och ju mer man försöker styla det desto värre tycks det bli.
Alla kläder verkar för små (det är ju sjävlaste fan att kläderna krymper varje gång man tvättar dem). Pubertetsfinnarna verkar ha återuppstått från gud vet var, trots att det var närmre hundra år sedan man befann sig i detta livsskede, och som om detta inte vore nog, så kommer man till den smärtsamma insikten att man faktiskt tvingas gå och lägga sig ensam ikväll igen.

Jag minns en tid när singellivet var en fröjd och när man mer som regel än undantag hade jaktlyckan med sig när man gav sig ut.
Nuförtiden verkar det som att det enda man eventuellt skulle kunna få på kroken är ett halvätet kadaver som legat i solen för länge och som de andra asätarna inte ens skulle titta åt.
Är det så här att bli "gammal", eller har atmosfären där ute ändrats?

Jag har några teorier på vad som kan ligga bakom detta fenomen:

1) Tjejerna är för kräsna nuförtiden
2) Jag är för kräsen nuförtiden
3) Jag "letar" på fel ställen
4) Jag är för oattraktiv...rätt och slätt

Vid närmre eftertanke törs jag inte fundera på vilket av de tre ovanstående alternativen som ligger närmast till hands, jag nöjer mig helt enkelt med att konstatera att jag är...singel.
Det kanske är som de säger, man träffar oftast den rätta i kön på ICA.
Tänk vad synd att det aldrig är kö i "min" lilla Ica-butik.