S n e a k e r

Idag tänkte jag vara både kreativ och produktiv. Förhoppningsvis renderar min effektivitet i ett eller två högintressanta (eller någorlunda i alla fall) blogginlägg.

Kom på mig själv med att jag lovat uppdatering efter lördagen men den försvann i hanteringen...precis som jag.
Maken till tokfylla var det länge sedan jag upplevde; om jag överhuvudtaget någonsin gjort det.
Förfesten hos mig var som vanligt trevlig med både nya och gamla ansikten och det experimenterades och mixades vilt bland spritsorter.
Den obligatoriska melodifestivalen klarades naturligtvis också av, men ungefär två och en halv drink därefter var det så att säga over and out för min del.
Små, små minnesglimtar (eller nja, egentligen vännen och mastodont-blåmärket på axeln) säger mig att jag trillade av grannens pakethållare i farten (tack granne i alla fall, för ett tappert försök att skjutsa mig till nattklubben) och de övriga vännerna var övertygade om att jag slagit ihjäl mig...ända tills jag brände av mitt sedvanliga asgarv. Vid det här laget hade vi tydligen kommit ca trettiofem meter från min port. Det tog sin lilla tid att ta sig till nattklubben ska ni veta. Det brukar det göra om man ska ta ett steg fram, två steg bak och tre steg åt sidan.
Väl framme "smugglades" jag förbi vakten och i nästa stund bjöd jag visst laget runt på tequila.
Verkligen välbehövligt!
Ja, kvällen fortlöpte...antar jag, men snart tog även jag mitt förnuft till fånga och insåg att en taxi hem var precis vad de andra i allmänhet och jag i synnerhet behövde.

Då kom det; triangeldramat.
Just som vi (mest de andra förstås, jag hade fullt upp med att hålla reda på armar och ben) stod i begrepp att hämta ut jackorna dök Espresso House-tjejen upp från ingenstans. Vi hälsade, pratade, skrattade och utväxlade  någon form av klapp-kram-puss-kram just som dejten vände sig om. Naturligtvis såg hon spektaklet och tillskyndade i ilfart fram till oss. Hon presenterade sig (vet dock inte som vad...) och försvann därefter lika fort igen. Alltmedan jag stod där som ett fån och ville sjukna genom jorden.
Några svartsjukans meningar utbyttes, men inom kort var saken utagerad, tack och lov.

När jag vaknade strax före elva dagen därpå och fortfarande var minst sagt dyngrak fick jag stränga order av dejten att sova vidare till jag var nykter igen. Då insåg jag att starksprit, det är inte min grej.
 
Till nästa fest ska jag investera i ett par flak Pripps Blå klass 1 så kan vi sitta där allihop och sjunga schlagers och hinka lättbärs tills vi exploderar. Ni är alla hjärtligt välkomna!

Nu håller jag bara tummarna för att jag inte fastnat på bild på nämnda nattklubbs hemsida - det torde nämligen inte vara en vacker syn.