S n e a k e r

Vi var som två barn, jag och systerdotter, när vi såg de stora snöflingorna singla ner från himlen. Hösten hade äntligen blivit vinter och därmed hade det också blivit legitimt att gömma sig i en gosig mössa, en tjock vinterjacka och sin varma halsduk.
Vi drack te i väntan på att laxen vi ställt in i ugnen skulle bli färdig. Vi samtalade om livet i allmänhet och om meningen med detsamma i synnerhet.
Vi konstaterade att  man bör vara rädd om vissa människor, att man måste behandla dem varsamt och med samma respekt som de behandlar en själv.
Hela ens liv berikas av möten, vissa bättre än andra. Ibland är det svårt att från början utröna vilka som är vilka.
Det är genom dessa möten man får sin visdom och erfarenhet, man lär av sig själv och andra vad som är rätt och vad som är fel.
Det finns människor man trodde sig känna som visade sig vara främlingar och det finns andra som en gång gled ifrån dig som sen visat sig vara den som tog emot din utsträckta hand.

Så säg mig, vad döljer sig bakom dina tårar och din smärta? Vad är det för demoner du bär på? Är de salta dropparna som trillar ner för din kind lika falska som ditt skratt, dina löften och dina ord? För det är bara så, att en människa delar inte sina innersta tankar, sina innersta känslor, sin kropp och sin själ med en annan människa utan att det lämnar spår. Hon går inte bara vidare med sitt liv i 190 utan att det  berör. För då finns det bara en sanning...och den sanningen i sig är en lögn.

I min ficka bär jag en värdefull present som jag fått av en värdefull vän. Den är ett bevis på att jag kan, att jag duger och är bra. Den talar om för mig hårt arbete lönar sig.

Snön faller fortfarande och jag, jag är bara glad över insikten jag kom till vid vårt senaste möte. Du är inte den jag trodde - det kommer du aldrig igen att bli.