S n e a k e r

Första "skarpa" dagen på jobbet efter nästan en månad. Måste säga att jag kände mig lite ringrostig. Hade det inte varit för att jag har hennes födelsenummer som lösenord för att komma in i systemet tror jag bannemej att jag fortfarande hade suttit där och försökt klura ut det...
Det var skönt att vara tillbaka i tryggheten på jobbet. Det var skönt att känna gemenskapen, känna att man var "någon" och att man faktiskt fyllde en funktion. Och framförallt var det skönt att dra på sig uniformen i morse och inse att den blivit ett par stolekar för stor. Inget ont som inte har något gott med sig, som de säger...

Ja har tagit ett par kliv framåt; med min sorg, med mina tankar, min saknad...och med mig själv. Jag börjar inse att det finns en helt annan värld där ute. En värld av ren, genuin och ärlig lycka som kommer inifrån, där den enda som kan göra något åt din situation är du själv. Ingen flykt i världen kan göra dig lycklig så länge du har dig själv med på resan och du inte trivs med "resesällskapet".
Jag är inte där än, inte på långa, långa vägar. Jag är varken lycklig, hel eller stark. MEN jag är lyckligare, mindre trasig och starkare än vad jag var i går, i förrgår och veckan innan dess. Förstå vilken känsla det är att inse hur jäkla bra man kommer att må när man vänt ut-och-in på sig själv och till slut fått reda ut trasslet där innanför skalet.

Var på ett....hmm...konstigt möte idag. Konstigt men väldigt givande. Väldigt mycket handlade om mig idag och det var förmodligen därför det kändes konstigt. Konstigt för att folk faktiskt lyssnar på mig och vad jag har att säga. De lyssnar, tar åt sig, blir berörda, ger feed-back, skrattar med mig (inte åt, det är en väsentlig skillnad), gråter med mig och delar det jag känner.
Jag och A fortsatte "mötet" efteråt och vi konsaterade att vi nog var väldigt lika, han och jag. Samma bakgrund, samma tankar, samma känslor, samma beteende. När vi skulle åt varsitt håll gav han mig en spontan kram. Den kramen värmde långt in i själen. Kanske för att jag är så otroligt ömhetstörstande nu, jag vet inte. Huvudsaken är att den tjänade sitt syfte; att bringa värme.
Ytlighet , flyktbeteende och känslokyla står mig upp i halsen nu. Människor som "kastar ut och halar in", stjäl ens energi utan att ge någon tillbaka, människor som tar, tar och tar utan en endaste tanke på att återgälda det de fått, människor som helt saknar empati. Usch!

Nu, tablett, kissrunda med Trixi och en kopp "kvälls-ro"...som alla kvällar. Det är förbannat skönt med rutiner. Och det är förbannat skönt att ha fler plus än minus på sitt "dags-konto".


Du sålde mitt hjärta, på realisation och du sålde min stolthet på närmaste auktion....
"Lisa Ekdahl"