En konstform



En lugn, mysig lördag morgon med en stor kopp te, soft musik och en lägenhet full av värmande stearinljus.
Det är en konst att vara ensam och trivas med det och jag tror att jag börjar lära mig det nu.
Att slå tillbaka och konfrontera sina känslor istället för att stöta bort dem, springa ifrån dem och låtsas som att de aldrig existerat.
Smärtan är inte lika påtaglig längre. Den har övergått i sorg. En sorg att inte få chansen att visa mitt rätta jag, en sorg över att allting är över, en sorg över att hon aldrig någonsin hade förstått hur mycket jag än försökt förklara.

Sitter och pillar med ett väldigt långt blogg-inlägg som kan ta precis hur lång tid som helst att skriva färdigt. Får skriva lite i taget när andan faller på, men för tillfället ligger jag lite lågt. Ska packa på mig alla vinterkläder jag äger och ge mig ut på gigant-promenad, antingen i skogen eller i Pildammarna. Har bästa vännens bil i helgen också så friheten är lite större...
Det blir mycket promenerande nuförtiden och jag känner att jag mår bra av det.
Det har gått två veckor nu, två veckor av anpassning till ett helt annat liv och fan vad bra det livet kommer att bli!!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0