S n e a k e r

What to say, what to say?? Det återstår att se. En sak är i alla fall säker. Jag är inte samma människa nu som jag var då...och det är jag jävligt glad för.

Avslutade möteskvällen med att köra A hem och väl framme bestämde vi oss för en promenad i småbåtshamnen.
"Du behöver det, det hör jag på dig" sa han och syftade naturligtvis på mitt oavbrutna ältande om varför nu och inte då, har jag gjort rätt eller fel?
Där stod vi allra längst ute på piren med den iskalla vinden bitandes i våra kinder och tittade upp mot stjärnorna.
"Fan vad tacksam jag är för att jag träffat dig" sa han och jag blev liksom så paff över hans ärlighet att det enda jag fick fram var "detsamma, verkligen..."
Tänk att två människor som aldrig tidigare mötts kan ha så lika bakgrund, så lika tankar och så lika känslor att det bara säger klick redan första gången de ses. Kusligt...

Vi stod där ett bra tag, jag och A innan vi frysande gick tillbaka till bilen.
Det kändes bra när jag körde hem, som alltid när vi tagit våra promenader, stärkt av sällskapet och den friska luften.

Imorgon? Imorgon är det myskväll på hög nivå med mini-spa, te och levande ljus i sällskap av Trixi och Cesar, mina ögonstenar. Vi har det bra vi tre och det ska ingen jävel någonsin få ändra på!