S n e a k e r

Besökte en gammal arbetskamrat igår. Hon är bra. Hon tillhör den där lilla skaran människor som "ser" saker som inte andra ser, på ett övernaturligt sätt. Man kan välja om man vill tro på det eller ej. Jag väljer att ta in det hon sa, för min egen skull.
Jag vet vad som måste göras och hur det ska göras. Jag vet också att allt inte är nattsvart, varken för mig eller oss.
Vi är nog inte riktigt färdiga med varandra jag och min stora kärlek. Och hoppet är nog ändå det sista som lämnar människan. Innerst inne vägrar jag tro på att alla hennes känslor är döda, dom kan inte vara det helt enkelt.

Jag är sjukskriven tills vidare, har fått stränga order av befälet att inte komma tillbaka förrän jag mår bra....eller åtminstone kan hantera min sorg. Han sa att det är dumt att sticka huvudet i sanden, ånga på i 190 och tro att allt löser sig så småningom. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och det gjorde den för mig i lördags natt. Tre års smärta, osäkerhet och otrygghet sprang ifatt mig, överumplade mig och "kortslöt hela systemet".
Förlåt än en gång min älskade, att du fått ta all skit jag burit på...

Imorgon åker jag till stammisstället i stan och fikar med min underbara systedotter. Hon är min bästa. Hon är kärleksfull, förstående....och brutalärlig. Hon säger vad hon tycker, tänker och tror och lindar inte in sanningen. Dessutom behöver jag komma ut från lägenheten som jag för tillfället ändå bara sover i.

Ikväll plockar jag ner hennes namn från dörren, byter skrivbordsunderlägg på datorn för att göra det hela lite mer uthärdligt. Samtidigt som jag tänker på orden hon yttrade igår; "Kanske, kanske kan det bli vi igen. Det får vi se...men jag behöver tid"

Du ska få tid min älskade, jag har nämligen för avsikt att göra allt som står i min makt för att vi ska hitta den lycka vi en gång kände i varandras närhet. För vet du, oavsett vad dom säger så är ensam inte stark.

Jag älskar dig Sofie