Kap
Har fortfarande inte hämtat mig från gårdagens möte.
Det var riktigt....uppslitande. Som att sätta huvudet på spiken, som om det var mina egna ord.
Jag grät hela vägen hem i bilen och kunde inte förmå mig själv att sluta när jag kom hem. Allting bara vällde fram...
Tack A för en självrannsakan som berörde ända in i själen.
Helgen ska ägnas åt skogspromenader, te och någon av alla böckerna jag lyckats gräva fram från bibliotekshyllorna.
Fick en förfrågan av en kompis om att följa med till Wonk på lördag men jag tror inte att det är vad jag behöver, inte som det känns nu i alla fall fast det återstår att se...
Snart bär det av till stan för en fika med underbaraste systerdotter. Bara sitta och titta på folk, skratta åt andra som andra skrattar åt oss. Vi ska vältra oss i vår bitterhet samtidigt som vi ler åt den och inser att det är vi som är kap, inte tjejerna vi trånar efter. De har bara inte förstått det än. Men den dagen de förstår det, då jävlar!
I love you. Du är underbar och jag känner verkligen att du börjar förstå det själv och hitta tillbaka.
Är stolt som en jävla tupp.. och oerhört imponerad av den styrka du har.
Finns här alltid, always..
Det hade aldrig gått utan dig, det vet du. E så vansinnigt tacksam att du finns i mitt liv, det vet du va? Älskar dig med
