S n e a k e r

Vaknade inatt av att smärtan kommit tillbaka. Den där välbekanta molande värken i magen som påminner en om att man är ensam, att man förlorat någon man älskar, någon som stod en nära.
Låg vaken i flera timmar, vände och vred på mig. Drog katten och hunden intill mig för att  få känna lite närhet.
Blundade - och det enda jag kände var hur mycket jag saknade tryggheten i hennes famn, hennes sömntunga andetag.
Tårarna gick inte att hejda så där låg jag i min stora säng och grät, ja gud vad jag grät.

Just då, när allting kändes nattsvart, när jag inte riktigt fick luft, när hjärtat började rusa och jag kallsvettades; just då ville jag inget hellre än ringa till henne bara för att få höra hennes röst. Bara för att hon vet precis hur det känns. Bara för att hon är den enda som kan få mig att må lite bättre.
Just då önskade jag att jag kunde ringa till henne när jag ville för att vi i grunden har en nära vänskap också. Men det kan jag inte. För henne existerar jag bara ibland. För henne är jag inte den vän som hon är för mig.

Igår var en bra dag, igår skrattade jag för första gången på länge. Magen krampade inte lika mycket, tårarna brände inte lika mycket innanför ögonlocken. Jag la till och med märke till att solen sken.

Idag fick jag ett bryskt uppvaknande.