S n e a k e r

Dag två.
Smärtan är fortfarande lika påtaglig, jag har svårt att tänka klart, vet inte var jag ska göra av allt jag känner.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är jag känner, svårt att förklara.
Väggarna kryper närmre inpå, var jag än är önskar jag att jag vore någon annanstans. Jag känner mig otrygg, ensam, maktlös, rastlös. Behöver något att sova på. Monstret lockar, men ett löfte är ett löfte. Monstret ska bort...helt och hållet.

Jag tror att hon har blockerat mig på msn, fastän jag inte brutit löftet om att inte höra av mig. Hon känner förstås inte till fadäsen med det gamla msn-meddelandet igår, men ändå. Jag förstår att hon behöver tid och jag har för avsikt att ge henne den tid hon behöver. Om det finns den minsta lilla chans at jag ska kunna vinna henne tillbaka så tänker jag göra allt som står i min makt, hur ont det än gör. 
För det jag känner för henne, det går inte att beskriva i ord. Hon är allt...



.