S n e a k e r

...så ville min psykolog likna mitt liv. Jaha?! In med skiten, titta varken neråt eller bakåt, bara framåt, stäng dörren och vips så är skiten borta. Vi hade komeditimme idag, jag och psykologen. Komedi- och metafortimme. Hon säger att jag är svår att ha att göra med, att jag är tjurskallig och envis. Får man egentligen lov att säga så om en "patient"? Nåja, hon är förlåten. Hon har det nämligen inte lätt min psykolog, det har hon inte haft sen den dagen jag kom in i hennes liv, eller rättare sagt hennes samtalstrum. Idag fick hon för sig att vi skulle prata om MIG. Då höll jag på att trilla av stolen. Jag tycker om när det är så där lättsamt, enkelt och lagom seriöst. Jag har utvecklats någon slags panisk fobi för att prata allvar, åtminstone när det handlar om mig själv. Undrar vad en sån fobi kan tänkas heta eller om den ens existerar. Terapifobi?
Hursomhelst, jag tycker att det är psykologen som är envis och svår att ha att göra med när hon jämt och ständigt tjatar på att jag ska prata allvar städa upp i mitt förflutna. Ja jag säger då det, vilka tokigheter.
För övrigt anser jag att skräp (läs personligt bagage) hör hemma på tippen. Oavsett vilket eller vems skräp det är. Ut med det gamla och in med det nya. För inte tvättar du och stryker kläderna som du ändå har för avsikt att slänga ut ur din garderob innan du slänger ut dem, eller?