Våpet och jag
Ibland, när jag är uttråkad eller försöker hitta den blogginspiration jag en gång hade, brukar jag ströläsa gamla blogginlägg jag skrivit. Mest för att inte glömma bort vad jag har gjort.
Varenda jävla gång tänker jag; är det verkligen jag som skrivit det där? Har jag varit så förbannat lössläppt? Bor det trots allt ett litet våp i denna hämmade, pryda kropp?
Har mina teorier om att våpet gick hand i hand med rödvinet, tätt följda av kreativiteten och inspirationen.
Nuförtiden är jag så satans seriös och kontrollerad att jag t.o.m. själv tröttnar på att umgås med mig.
För allt i världen, så många lösnummer blir det inte tal om när man är sambo och stadgad. Inga alls faktiskt. Men ändå...
Kan liksom inte låta bli att drömma mig tillbka till hur det var när Våpet fortfarande var en del av mig. När ett glas rödvin var som att släppa en handgrant i den hormonella grytan, när jag fortfarande hade Det.
En kär gammal vän, som jag inte sett på evigheter, frågade om jag inte hade kvar "min" charm, den som hon tyckte så mycket om. I ärlighetens namn vet jag inte. Det finns inte så många anledningar att koppla på den längre. Minna får liksom dras med mig oavsett, med charm eller utan.
Jag tror att Våpet finns kvar där inne nånstans, och jag tror att hon kommer att ge sig tillkänna vad det lider. Behöver bara hitta nåt annat än rödvin att locka henne med.
