S n e a k e r

Imorgon har vi en finfin utbildning på jobbet - "Hur du pratar med och hanterar psykiskt sjuka".
Så efter imorgon kommer jag att få mycket bättre kontakt med en del av mina ex.

För övrigt fick jag min efterlängtade gröna medalj idag. Den ska jag bära med mig i fickan precis som jag gjort med den röda i två månader. Den betyder.

Jag har hört att vissa människor finner självironi och sarkasm attraktivt. Således borde det finnas människor som just idag skulle finna mig oerhört attraktiv.

Det är lördag ooch jag har lagt ytterliggare ett nattpass inom polismyndigheten till handlingarna. Då skulle man väl kunna tänka sig att några timmars sömn hade suttit fint. Men nej då, tre timmar efter avslutat pass vaknade jag trött som få, av att den kåta katten och hennes hormoner hysteriskt sprang fram och tillbaks i lägenheten och letade mans-katter.
Jaha tänkte jag då, då går jag väl upp och sätter på kaffe - om det inte varit för att kaffet var slut. I morgonfrissa och slappemjukisar masade jag mig bort till min lilla ICA-butik - som naturligtvis hade stängt. Jag var fem minuter för sen.
Jag gick tillbaka till min stora sköna säng i förhoppning om att få ett par timmars sömn till. Just i den där sköna insomningsfasen ni vet, blev jag väckt av min bryska telefonsignal (borde byta ut "I kissed a girl" snart..). Det var mitt kära ex som hade för avsikt att släpa med sig hunden ut på en långtur. Så jag fick snällt masa mig upp igen och slänga på mig slappemjukisarna. Morgonfrissan var dock oförändrad.
När jag blivit synad uppifrån och ner och nerifrån och upp igen (jag kunde verkligen se hur hon tänkte "Hur tänkte jag där egentligen???") och överlämnat hunden släpade jag mig återigen in till sovrummet för ett tredje (!) försök att sova. Gick det bra tror ni? Nädå, "I kissed a girl" skränade återigen i mitt öra (MÅSTE verkligen hitta en annan, mindre hånfull ringsignal). Denna gången var det min far som egentligen inte alls hade för avsikt att väcka mig - han ville mest höra ifall jag sov gott....
Vid detta laget hade jag för längesen gett upp hoppet om min så välbehövliga skönhetssömn så jag klev upp och började smida planer för min fortsatta lördag. Detta blev resultatet:

* En biltur fem mil norrut för hundpromenad och något vackert att vila ögonen på kanske? Nej, dålig tajming med tanke på min sömnbrist och det faktum att jag återigen är för sen - denna gång ca en månad. (Jävla skit-dejt)

* En långpromenad ensam med hunden? I detta ösregn? Nej tack.

* Lägga mig i stora sängen och ägna eftermiddagen åt mys, massage, kärlek och hämningslöst sex? Visst nä, jag är ju 
e n s a m. Hur kunde jag glömma...

* Laga en lyxig middag bestående av lammfilé, bulgursallad och kantarellsås och ett gott glas rödvin? Visst nä, är ju fortfarande e n s a m. Dessutom dricker jag inte.

* Engagera mig i att storstäda och tvätta? Hmm...storstäda gjorde jag för inte så länge sen (det blir så när man är e n s a m och inte har något annat att hitta på. Tvätt-tid fanns det inte heller. Inte så att jag skulle hinna tvätta mina åtta maskiner i varje fall. Därför var det tur att jag igår gjorde som jag brukar när det börjar sina i underklädeslådan - jag gick och köpte nya. Och även en ny mössa, för det var jag ju verkligen i behov av. Mössor, klockor och skor. Det är mina fetisher. Och så underkläder förstås. Vad man nu ska med snygga underkläder till när man är....just det, e n s a m.

Nåja, längre än så har jag inte kommit i planerandet och så mycket längre behöver jag väl inte fortsätta heller för om bara några timmar går jag på ett nytt nattpass. Dock hoppas jag hinna slänga in en färdig-fiskgratäng i ugnen så att jag får frukost/lunch/middag idag med...

"Singel i Sumpan"? Släng er i väggen. Detta är singel i Malmö, varken mer eller mindre.

OH...MY....GOD!!!

Något har väckt alla mina hormoner till liv. Vad göra åt allt detta som bubblar inom mig?
Nu vet jag hur de hormonstinna pubertetspojkarna känner sig...

Måtte detta helvetesår ta slut snart och måtte 2009 bli bättre än vad delar av 2008 blev. Tvi vale!!
För säkerhets skull valde jag att arbeta mig genom nyårsaftons natt, ett val jag ångrar bittert i detta nu.
Ett ljus i detta tillfälliga mörker är att bästa kollegan/vännen också jobbar i natt. Då kan vi i alla fall genomlida denna misär tillsammans.

Vad roligare är; ett smärre mirakel har skett och det har dessutom gått mig nästintill obemärkt förbi.
Magklumpen har, hör och häpna,  förbytts mot magpirr men vem föremålet för mina dubbla hjärtslag är låter jag vara osagt. Klart är i alla fall att vi stöter på varandra allt som oftast på jobbet. Nåja, huvudsaken är att hon vet om det och gör hon. Vart jag fick modet att berätta det för henne ifrån är för mig fortfarande en gåta. Att flörta är nämligen inte en av mina större talanger.
Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda helt enkelt. Jag misstänker dock att jag först måste förpassa en viss person till breddgrader långt söder om ekvatorn innan jag kan ta flörtandet ett steg längre. Det är nämligen en deal vi har.
Nu återstår bara att klura ut HUR jag ska lyckas lura iväg vederbörande.

Äsch, jag har gott om tid på mig att fundera - året är ju bara knappa fem timmar ungt.

Och jobbet? Jodå, jag överlevde mot alla odds och fick dessutom sluta i tid. Katsching!!

Gott nytt år alla!

Mamma: Hej, jag skulle bara säga att jag har köpt några tuber Pepsodent White Now till dig.
Jag: Öh...jaha?!

Min tolkning: Tack för att du tycker att jag har gula tänder, mamma.


Jag: Ska vi fortsätta boka in en tid varannan vecka som vi gjort hela tiden?
Psykologen: Nä, jag tror vi tar varje vecka hädanefter.

Min tolkning: Jaha, men vad kul att det går framåt, verkligen

Om jag någonsin skulle få för mig att dejta en flata från malmötrakten igen, snälla påminn mig om att jag ska hålla mig därifrån. Den här världen är SÅ liten och SÅ äcklig.

Could it be a crush?

Medaljens baksida i det "arbete" jag håller på med just nu är att jag inte vet hur jag ska bete mig när någon visar sig intressant, eller ännu värre; när någon visar sig intresserad.
Hur fan flirtar man, när det enda man får ur sig är några stammande meningar, en flackande blick och rosor på kinderna? Hur ska jag kunna attrahera någon när jag måste vara mig själv?
Jag kan inte gömma mig bakom min mask och mina vänner längre. Jag måste snart ta steget ut i verkligheten, alldeles själv.

Jag är ganska övertygad om att jag inte tolkade Hennes signaler fel i lördags och hon bad mig ju faktiskt att ringa vilket jag gjorde efter låååååångt övervägande. Och hon ringde faktiskt tillbaka. Vi pratade ganska länge om allt och inget. Hon sa att hon blev väldigt glad när hon hörde att jag ringt och att hon gärna ville ses igen. Och det vill jag ju också. Det finns bara en hake - hennes pojkvän.
Vad är det för ett evigt mörkt moln som följer mig vart jag än går? Dessa förbaskade hetero-tjejer...
Men vafan, det är ju inte min sak att ta ansvar för om hon har pojkvän. Vi ska ses på lördag i alla fall och resten återstår att se.

För övrigt håller bitterheten mig fortfarande i ett järngrepp. Mina närmsta vänner är nykära - i varandra dessutom, och är sådär kärleksfulla och "puttenuttiga" mot varandra. Tänker ofta tillbaka på mitt senaste förhållande och jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att hon någonsin var sådan mot mig, inte ens i början, tyvärr. Det får mig att fundera på vad jag gör och gjorde för fel. Antar att det är menlöst att spekulera i det nåt mer...

Dagen (igår alltså) ägnades åt att "fylla de svarta hålen", som Kent skulle ha sagt. Jag gjorde stan med mina fina vänner och spenderade massvis med pengar på kläder till mig själv.
Resultatet blev som följer:
1 par höga Nike sneakers
1 par Caterpillar kängor
1 Blend-jacka 
2 luvtröjor och 2 mössor på Bik -Bok (mest för att kassörskan där är så satans snygg...) 
1 par översnygga Levi´s Skinny Legs
1 par extremt sköna mjukisbyxor

Syftet detta hysteriska julklappsshoppande till mig själv är naturligtvis att jag ska få napp på kvinnofronten, vilket två flator på Radical Sports bedyrade att jag skulle få. I alla fall i de nya Nike-kängorna.
Så, idag ska jag alltså jag dra på mig en helt ny outfit julaftonen till ära och invänta anstormningen av kvinnofolk. Nämnda anstormning är dock föga trolig då julfirandet kommer att ske på ett "seniorboende" hos mina älskade föräldrar. Lika bra det kanske, vet inte om jag är redo för en mogen kvinna i övre medelåldern...

Ha en underbart God Jul alla!

Ordet tillit stavas likadant från båda håll. Det har jag inte tänkt på förrän idag...
Tillit är något som måste byggas från två håll.

Jag hade svårt att slappna av med hennes arm runt mig. Det var inte den välbekanta, trygga arm jag var van vid. Det tog tid för mig att ta till mig den närhet hon gav. Jag kände mig inte värdig den, tvivlade på mig själv och tvekade inför att släppa någon så nära inpå rent fysiskt, men när jag väl somnade kändes det bra. Och det kändes bra att inte vakna ensam för en gångs skull.
Nej, nåt sex blev det inte, jag är inte där än. Inte på långa vägar. Jag har slutat med "bekräftelse-sex" och "bra-att-ha-tjejer". Någon blir alltid oerhört sårad i slutändan, oftast jag själv och min självkänsla.

Jag behöver inte någon som ersätter det jag flyr ifrån, jag behöver en trygghet att komma till.

Gud vad ineffektiv jag är när jag är ledig.
Mina planer blir oftast inte mer än just planer men visst är det väl ändå tanken som räknas?

Imorgon ska jag dock vara förbaskat effektiv. Ska nämligen börja dagen med milen i Bokskogen följt av möte som i sin tur kommer att följas av ytterliggare en promenad men en nuvunnen vän. Problemet med denna nyvunna vän är att hon är just en Hon och jag har liksom helt glömt hur man beter sig med söta honor.
Äsch, man får väl helt enkelt vara som man är eftersom man inte blev som man skulle...

Kvällen ska ägnas åt lussebak, alkoholfri öl och en jävla massa skitsnack med mina allra närmaste. Har jag tur får jag dessutom känna lite nattlig närhet (är helt svältfödd på kroppskontakt...) då en av gästerna är "långväga". Vill dock lova att det inte kommer att sexas; inte efter att ha läst före detta sambons blogginlägg om huruvida vårt sexliv var bra eller inte. Jag trodde att hon var nöjd, men så var tydligen inte fallet: Tänk att man hade så fel i tre hela år...det smärtar faktiskt. 
Kontentan av detta är att jag kommer totalnobba alla eventuella sexuella inviter i ren skräck att göra bort mig.
Så hade man helt plötsligt blivit en nucka också...VOILA!
Måtte man vara bra på något annat...

Jag borde sluta fundera och börja agera istället.

Hektiskt helt enkel.
Jobb, eventuell fikadejt, middag och sen Wonk.
Ovanpå allt ska det jobbas imorgon bitti igen. Tur att man ska vara nykter.

Ska bli en upplevelse att släpa med sig hetero-kollega till gay-palats, men hon är skyldig mig det eftersom det indirekt är min förtjänst att hon inte längre tillhör de ofrivilligt sex-lösas sällskap. Undrar när någon ska få mig ifrån det träsket...

Jaha, då har man sin framtid utstakad om tillvararon ska fortsätta vara sex-lös.

Vem kommer på idén att låta ett stim utsvultna fiskar ta hand om fötterna? Inte jag i alla fall...
För det första är jag kapabel att döda när någon rör mina fötter, för det andra lider jag av något så ovanligt som svår fisk-fobi. Jag gråter hysteriskt och får panikattacker när jag tvingas bada där det finns fiskar. Alltså är det bara i simhallens 25-metare jag känner mig någorlunda trygg.

Nu har man i alla fall kommit på något så fånigt som fisk-fotvård. Då undrar jag, vem f-n vill stoppa ner fötterna i en balja vatten till bredden fylld av Garra Rufa? (Ja, fiskarten heter så...) Dessa ska då äta sig mätta på sånt som inte bör finnas på ett par fötter. Man får hoppas att firrarna känner mättnad och vet när de ska sluta, så att inte blodvite uppstår.
Jag och mina underbara vänner (och även ett gammalt ragg..) hamnade igår i någon slags "vem vågar prova först-diskussion" men jag kan garantera att jag drog mig ur vadslagningen rätt fort. Historien förtäljer dock inte vem som blev den lycklige vinnaren. Vi gick och spelade biljard och drack Loka Citron istället och det passade mig alldeles utmärkt. För övrigt vann jag och mitt gamla ragg. Voila!

Hamsterhjulet snurrar fort nu och ibland måste jag stoppa hjulet för att fundera på vad det är som händer egentligen. Känner mig aningen bitter för tillfället och "smekmånaden" i avhållsamhet är över. Det kryper i hela min kropp och jag håller på att klättra på väggarna.
Att jag dessutom ovanpå allt är ofrivilligt sex-lös gör det hela ännu värre. Fast å andra sidan, hjälper rebound-sex egentligen? Tveksamt...
En sak är dock säker, jag tänker inte bekanta mig med Fiskdoktorn i alla fall, där går gränsen.

Vissa dagar är...konstiga helt enkelt. Som idag.

Bästa vännen gratulerade mig på 34-årsdagen trots att jag varken fyller år eller är 34, Cesar spenderade kvällen med att leka med en skruvmejsel medan Trixi satt och glodde in i väggen och gnällde över något. Och jag, jag kom helt plötsligt på mig själv med att sakna mitt ex.
Nog för att vi drog ojämt ibland (ibland var nog t.o m lite i underkant...) men hon visste fan hur hon skulle få mig att känna mig uppskattad. Hon var bra på de där små överraskningarna, hon ansträngde sig alltid för att göra högtidsdagar speciella och nu när jag tänker efter hade vi aldrig tråkigt ihop. Idag skrev hon ett par rader till mig på facebook och jag blev uppriktigt glad av vad hon skrev. Några få ord som ger så mycket... Tack.

Mundiarrén ville inte ge med sig efter mötet ikväll så A släpade med mig ut till småbåtshamnen och snålblåsten som så många gånger förr för lite "efterterapi". Gud vad trött jag blir på mig själv...
Systerdotter sa ett par sanningens ord tidigare idag också;  "Nu får det fan vara nog!!! Jag orkar inte höra det där jävla namnet en enda gång till" , sa hon och hon syftade på Sofie. Jag förstår henne.
Det finns ex och det finns ex. Vissa hanterar saker moget , andra kan inte ens stava till ordet. Men så är verkligheten...tyvärr. What to do, what to do?

Imorgon ska jag sjunga för mig själv om ingen annan gör det och i övermorgon ska jag dra en repa på Bik-Bok. Kassörskan där är det hetaste jag sett på länge. Snälla någon, ge mig henne i födelsedagspresent!

Jag älskar min nya jacka, jag älskar min nya mössa, jag älskar mitt nya svarta nagellack, jag älskar mina nya örhängen, jag älskar min nya frisyr.

Jag älskar att det går framåt, jag älskar att jag lärt mig säga nej, jag älskar mina underbara vänner, jag älskar hur det känns att vakna på morgonen, jag älskar hur vinden biter i mina kinder när jag går mina långa promenader.

Jag tror fan att jag älskar att vara Fia just nu...

YEAH!!

Att jag ens låter det påverka mig.
Jag omger mig med världens finaste människor. De finns där tjugofyra sju, de är lojala, de får mig att skratta, de är, omtänksamma, de är snygga. Tillsammans är vi bra, tillsammans är vi vackra, tillsammans är vi oslagbara.
Vi har gjort stan. Shoppat, fikat, skrattat, flirtat. Vi har gjort följe hem till mig, pratat om livet. Vi har ätit god mat på fin restaurang, vi har suttit på torgets uteservering under varsin filt och druckit litervis med kaffe. Vi har vältrat oss i vår bitterhet, omfamnat den och välkomnat den. Den är vi, vi är den. Vi behöver ingen annan människa i våra liv som tar vår energi, vi är för bra för dem alla.
Ändå låter jag det påverka mig...

Jävla skit, hon är inte värd det. Hon är inget.

En gång för länge sedan hade jag en rejäl crush på en dåvarande arbetskamrat. Om jag inte minns fel var det besvarat, men naturligtvis var vi upptagna båda två (varför träffar man alltid en massa intressanta flickor/tjejer/kvinnor när man är upptagen och inte en endaste när man är singel??) vilket gjorde hela "crush-situatiuonen" rätt knepig.
Vi sprang runt där på jobbet och kastade flirtiga blickar i smyg och skickade oanständiga sms till varandra på arbetstid.
Det hela gick faktiskt så långt att vi en gång efter några öl råkade vi hamna i en mera..hmmm...intim situation hemma hos henne, men mer än den gången blev det aldrig.

Hur som haver, flirten den bestod...ett tag i alla fall, tills vi båda insåg det ohållbara i situationen och därför slutade träffas. Visst har det skickats något sms då och då, dock inte lika oanständiga som förr och någon gång vill jag minnas att vi t.o.m fikade, men inte mer än så.

Så till poängen med rubriken till där här inlägget.
Jag och bästa kollegan stod som vanligt och domederade i hissen på jobbet idag om huruvida vi skulle äta sushi (igen..), falafel eller bara halstabletter till lunch när dörrarna gick upp och hon....hon bara stod där. Vi såg ut som fågelholkar båda två och utväxlade något i stil med  Nämen...vafan....men asså...vad i helsike gör du här, i mun på varandra. Kollegan kastade en menande blick åt mitt håll, suckade (antar att hon känner mig alltför väl) och traskade i förväg.
Jo minsann, visst var det hon, min gamla crush från förr! Åter igen kunde vi konstatera att vi hade samma arbetsplats men inom ett helt annat område. Och jodå, hon var lika söt som förr...och tyvärr lika upptagen (dock icke av samma tjej). 
Vi kom fram till att vi jobbar ett par våningar ifrån varandra och jag fick minsann lova henne en rundtur i "hallen", min avdelning, eftersom hon aldrig varit där uppe. Under de ungefärliga fyra minutrarna vi pratade hann vi konstatera att hon hade tur på förhållandefronten och att jag blivit dumpad för två månader sedan. Vi konstaterade också att jag inte hade någon ny på gång...än, till hennes stora förvåning. (Vad är det folk tror om mig egentligen???) Samtalet avsluatdes med att vi bestämde oss för att äta lunch tillsammans nästa vecka. Punkt.
Ack dessa upptagna kvinnor. Och denna lilla, lilla värld. En ganska dålig kombination helt enkelt. Nu har jag helt plötsligt TVÅ flickor att vila ögonen på på jobbet....suck.

Kvällen ägnades åt möte och allt var som vanligt..om det inte varit för att "ledaren" insinuerade att jag å A hade något annat än vänskap ihop. Han poängterade vikten av att "behålla byxorna" på under behandlingen, eller i alla fall att behålla dem på ihop med andra deltagare. Med tanke på att A under tisdagen hade en stor utläggningn om att han inte på långa vägar var redo för en relation och jag vid flertalet tillfällen talat om att jag är HOMOsexuell, blev det hela ganska komiskt och vi fick alla ett gott skratt. Vilken tur att den där mössan jag tänkte köpa till honom var tillfälligt slut, för annars hade det kanske verkat som att vi i princip var gifta redan om vi handlar kläder till varandra.

Nåja, imorgon är det utvecklings- och lönesamtal med befälen på jobbet. Fattas bara att man går därifrån med lägre lön än man har idag. Usch.


Btw, det går att promenera på rosa moln ensam också...