S n e a k e r

I förrgår fick jag ett kort sms av bästa vännen. Innebörden gick dock inte att ta miste på.
"Hon har svarat igen :)"
Jag förstod genast vad det gällde, att hon syftade på mailet hon skickat till Henne för ett bra tag sen.
Vad skrev hon? Jag vill, jag vill, jag vill veta!! (Under förutsättning att det var ett svar i positiv riktning förstås).

Det faktum att jag har exet på besök just nu gör ju förstås hela situationen en aning komplicerad. Känner inte att det lämpar sig att diskutera eventuellt nya ragg med bästa vännen när exet sitter vid sidan om...

Så älskade vän, om du läser detta, (och det vet jag att du gör), ring NU! Jag gör sönder av nyfikenhet. 

Så var då snart julafton över.
Den dagen på året som folk stressar, flänger, härjar, spenderar och sliter sitt hår över i veckor innan.
På bara några timmar är det "överstökat". Visst är det märkligt?

Själv har jag haft en alldeles lagom julafton. Fantastisk mat, underbar musik, sällskapsspel och julklappar som alla var nöjda med. Allra mest hunden som inkasserade tre gigantiska ben, en påse grisöron och en påse tuggpinnar.
Det är skönt att bara fira med föräldrarna och hunden. Lugnt och harmoniskt på nåt vis...precis som julen ska vara.

Hann med ett träningspass i morse efter att jag jagat runt efter den sista julklappen på stan.
När jag flanerade i detta myller av sista-minuten-shoppare funderade jag på hur jag skulle kräka av mig min irritation till Halvitalienskan. Jag menar, ett kort sms är väl inte så krångligt, eller?
Jag har inte hört av henne på...evigheter, så jag messade henne i början av veckan. Ett sms som hon alltså inte svarade på.
I mitt huvud rabblade jag upp utskällning efter utskällning. Ni vet, kommentarer som "skit ner dig", "jaja, hör du av dig när det passar DIG då din idiot" och "jaha, duger man inte nu längre, eller?".
Så där höll jag på tills jag faktiskt blev riktigt förbannad på henne.
Tror ni inte att jag får ett sms just när jag för mitt inre i princip sagt upp bekantskapen med henne?
"Åh, gumman. Har du nytt nummer? Jag har ju saknat dig, ska vi ses imorgon? God jul! Puss o Kram"
Bara sådär.
Jaja, jag behåller väl henne i mitt liv...ett tag till i alla fall.

Fast någon "dejt" imorgon blir det inte. Exet kommer ner och stannar i en vecka och då är det minsann bäst att hålla sig i skinnet annars blir man inte långlivad.

Nåja, ha en fortsatt underbar helg alla.

Därefter hade jag tänkt mig en stadig frukost med fil, bran-flakes, ägg, grovmacka med skinka och gurka samt ett stort glas vatten. (Jodå, oftast är jag ganska ordentlig med både motion och kost....)
Det blev två koppar kaffe.
Nåja, även den bästa kan fela.

Efter duschen gjorde jag mamma sällskap till stan med avsikten att inhandla minst fem julklappar samt hårslingning till mig själv.
Resultatet?
Antal köpta julklappar: 0
Antal köpta paket hårslingningsmedel: 0
Antal utslängda 100-lappar på oväsentligheter: 2 (och en 50-lapp)

Nu är klockan nästan 18:00 och jag borde, jag borde verkligen befinna mig på gymmet.
Men...inget annat har ju blivit som planerat idag så varför bryta trenden?

Självdisciplin? Pyttsan...

Jaha.
Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
Andreas Lundstedt har idag gått ut med att han är HIV-positiv samtidigt som man kan läsa att "katastrof-Brittans" 16-åriga lillasyster Jamie Lynn är gravid. Var ska detta sluta??
Det första tanken som dök upp i mitt huvud var: "Vilken jävla tur att man e flata, för sex tjejer emellan orsakar varken HIV eller oönskade graviditeter"
Sug på den, alla religiösa som hävdar att HIV är Guds straff till homosexuella.
Jo, Andreas är visserligen homo men det är jag också, sådeså.

Fast det är klart, flatlöss kanske man ska passa sig för...

Ps. Jag önskar naturligvis det bästa för både Andreas och Jamie Lynn och håller tummarna för att den sistnämnda lyckas bättre i mamma-rollen än sin äldre syster. ds.

Jag har verkligen ingen blogg-motivation alls för tillfället.
Jag får helt enkelt söka lite spänning här i livet så att jag får tillbaka inspirationen.

Blogg-torka, vik hädan!!!

ps. Måsta bara säga att det är ganska fascinerande att jag faktiskt har fler unika besökare desto mindre jag skriver. Då måste man väl ändå vara höjden av tråkig om folk bara läser när man INTE skriver, eller?? ds 

Ibland överträffar jag mig själv i ambition.
Dessvärre hör det inte till vanligheterna men just idag hade jag bestämt mig för att bena lite i min, så att säga något...hmmm...knepiga situation.
Det är, som jag nämt tidigare, allt som oftast för mycket månad kvar i slutet av lönen. Speciellt när man som jag, befinner sig "mellan jobb". Det faktum att det vankas jul med tillhörande klapp-inköp gör inte situationen muntrare. Måhända att föräldrar och syskon inte bryr sig värst mycket om klappar, men nog är man väl ändå lite för gammal för att rita snögubbar och julgranar på fransiga kollegieblockspapper i syfte ge bort dem till intet ont anande släktingar?

Hursom, glad som en lärka bestämde jag mig för att för första gången i mitt liv utnyttja det så kallade "systemet". (Jag har nämligen aldrig tagit del av en endaste krona i form av bidrag. Faktiskt inte ens A-kassa...)
Alltså letade jag raskt upp numret till försäkringskassan för att undersöka möjligheterna till bostadsbidrag.
Som sig bör får man alltid ett otal möjliga och omöjliga knapptrycksalternativ när man ringer myndigheter och dylikt, såsom "tryck ett för att anmäla sjukt barn, tryck två för att anmäla sjuk förälder, tryck tre för att anmäla sjuk hund, tryck fyra för att anmäla sjuk granne" osv. Långt om länge kom jag dock till alternativet "eller dröj kvar för att prata med  småsur klimakteriekärring" (Varför kommer detta alternativ alltid sist? Vill inte folk i nio av tio fall prata med en livs levande människa?)

Följande dialog utspelade sig:

-Försäkringskassan, Ingegerd 
-Jo, jag heter X och jag skulle vilja veta hur det fungerar med bostadsbidrag.
-Vad har du för inkomst?
-Typ...ingen?!
-Vad har du för hyra?
-Typ, lite för hög för min obefintliga inkomst?!!
-Hur gammal är du?
-Snart 30
-Är du gift?
-Nä
-Sambo? 
-Nä
-Barn?
-Nä, jag är inget barn Jag sa ju att jag snart är 30! (Jag försökte skämta till det lite så här i jultider, men det gick uppenbarligen inte hem hos "försäkringskasse-Ingegerd")
-Hrrmpf, jag menade naturligtvis om du har barn...
-Nääee. 
-Då kan vi tyvärr inte hjälpa dig. Man är bara berättigad till bostadsbidrag om man är mellan 18-28 och därefter måste man vara föräldrer för att kunna ansöka
-Jag har en hund...?! (NÅN gång måste väl kärringen ändå skratta??)
-*Tystnad*
-Nähä...men tack ändå. God Jul...
Inget svar.

Där satt jag alltså med luren i handen, nästan på gränsen till förnedrad.
Och här har man jobbat och slitit i femton år och betalat mer än en tredjedel av sin lön i skatt till staten, som i sin tur har bestämt att det är okej att vara ensamstående och barnlös innan fyllt 29 sen måste man minsann "yngla av sig" om man ska få dra nytta av systemet. (det system man faktiskt själv bidragit till genom skatten).
Som att det liksom vore onaturligt att man av en eller annan anledning valt att inte skaffa barn fastän man passerat de gyllene 30... (eller i det här fallet, 29)

Jaha, där ser man.
Närmre 30, inga rättigheter.
Inga barn, inga rättigheter.
Inget jobb, inga rättigheter.

Det enda positiva i samtalet med Ingegerd var att det faktiskt slog mig att eftersom jag för tillfället inte har något jobb så betalar jag faktiskt inte en enda krona i skatt till staten och systemet.
Dessutom har jag en himla massa tid över till att rita snögubbar och julgranar och tomtar och renar till hela tjocka släkten, så det där julklappsproblemet verkar lösa sig i alla fall...

Tack storebror Staten!



 

....i alla fall om tomtemor ser ut så här så.




Och om hon inte gör det, så är det fullt gångbart om hon ser ut som Keira Knightley eller Anna Kournikova.
Den sistnämnda drömde jag för övrigt om i natt.
Tänk vad lite som behövs för att man ska gå igång...

Så är det konststerat, det här är smärtsamt vackert.

Amanda Jenssen, Hallelujah , det bästa som någonsin hänt Idol.

Klockan är snart halv två, hunden behöver kissa och jag gör som jag brukar; drar på mig dunjackan och stoppar en påse i jackfickan. Jag förbereder mig för en snabb runda runt kvarteret.
Vi hinner inte mycket längre än ut genom porten förrän musiken dundrar i örornen på oss.
Det är tydligen fest i en av grannlägenheterna.
Balkongdörren är öppen för rökarna, och onyktra, gälla kvinnoröster blandas med mörka, högljudda rmansöster.
- Eeey...du e fan fett sexig...ska vi knulla?
-Hihi *fniss*
-Kom igen...heting.....ingen ser?!?
-Haha, hihi...*fniss*.....

Själv står jag där med min hund, i mina beryktade mjukisbyxor och  väntar på att drömkvinnan ska dyka upp på balkongen, men det gör hon såklart inte
Vi ska gå kvällspromenad, hunden och jag.
Det ska luktas, sniffas, kissas och bajsas... världens mest naturliga sak för en hund.
Snart är vi tillbaka igen under balkongen.

-Eeyyy...kom igeeen...bruuuden...ja fåår känna...bara liite...de e ingen faara.

Han bryter ganska mycket, killen på balkongen

-Hihi...*fniss*...haha. Nääee...sen kanske, sen...Tjejen yttar sig för första gången.

Vilken jävla tur att man inte är hetero, tänker jag, plockar upp efter hunden och knappar in koden till trappen.
Vilken jävla tur att man inte är hetero....

Jag är kär.
Det har jag varit till och från i hundra år ungefär.
Nu är jag det mest till...
Det beror på att jag sett den senaste MQ-reklamen...med Agnes.
Agnes och Måns.
Hon är så vacker, hon är så snygg, hon är så sexig, hon är så ååååhhh.... hon är såå...hon är så överlägsen Måns.

Och jag är kär, kär i Agnes.

Ni har nyss träffats. Ni är förblindade av förälskelse. Ni vill veta ALLT om varandra, t.o.m. vederbörandes förflutna. Nu, när ni känt varandra ett tag och känner er någorlunda trygga med varandra, önskar ni att ni inte visste det ni vet...
Känns det igen?

Visst är det märkligt att man aldrig lär sig?
Nu sitter ni där, efter ett par år. Ni känner varandra utan - och innan och det är nu den börjat ge sig till känna...svartsjukan, detta onskefulla fenomen som förpestar hela tillvaron.

För ett år sedan var du nyfiken, ville veta allt om hans/hennes förflutna, allt om hans/hennes ex, allt om hans/hennes tidigare sexerfarenheter (tro det eller ej).
Nu vet du ALLT...och det är på tok för mycket.
Och jag lovar,...man trillar dit varje gång. Det gör den andra också...
Så det slutar alltid med att ni förpestar varandras tillvaro...dock mest hon/han.

Jag är faktiskt inte den svartsjuka typen, inte alls. Tvärtom.
Jag tycker oftast att hon behöver gå ut och roa sig, att hon ska umgås med vänner.
Och i princip alltid är vi oense...

Jag är av åsikten att utgång och öl inte nödvändigtvis behöver betyda starksprit och fyllesex..
Inte ens playstation och cola med vännerna är något som oroar mig...
Jag är helt enkelt inte svartsjuk och jag unnar min flickvän att roa sig. Är det fel av mig?

Detta får jag dock allt som oftast slängt i ansiktet trots att jag försöker vara snäll.

"Jag vet vad du går för, jag vill inte att du går ut"
"Du har berättat för mig om dina ex....är det säkert att du inte träffar dem?"
"Du har sagt att du ibland är fyllekåt, alltså  kommer du att bli det ikväll igen så alltså får du inte gå ut".
"Jag vill inte gå ut ikväll för då kommer du att vilja hämnas och gå ut nästa helg....och då kommer du säkerligen att knulla runt" så jag stannar hemma.

Och så där håller det på tills ni båda slocknar av ren utmattning och ingen av er ens varit i närheten av någonting som liknar uteliv.

Ska det vara så?

Nääääe...
För min del är det fritt fram för skelett i garderoben.
Jag resonerar så här...;
Om du inte haft det förflutna du har så hade du inte varit den du är....och då hade du inte lockat den du gör och ni hade inte upplevt det ni gjort.

Punkt.

Nä minsann, det blir inget seriöst blogginlägg ikväll. Det får vänta tills imorgon.
Jag är helt utmattad efter Idolfinalen, vinet och pepparkakorna.

hursomhelst,  bästa vännen och jag hade djupa diskussioner idag om att bryta upp eller icke.
Hon ansåg att det är bättre fly än illa fäkta. Kanske har hon rätt, who knows?

Nåja, nog om detta för nu. 
Jag har dessutom redan åstadkommit sex inlägg idag vilket är lååångt många flerän vad som hör till vanligheterna.

Imorgon är en ny dag, Idol är över för det här året...men julkalendern är i full gång. Och jag vet med säkerhet att årets upplaga åtminsone har en trogen tittare, och det är bästa vännen.

Två stjärnor är födda.
Två blondiner har intagit mitt hjärta, Marie Picasso och Amanda Jenssen.
Vilken rafflande final, vilken spänning. Det blev nästan som jag ville, en delad seger...
Tack flickor.

Nu ska jag torka tårarna och ladda för ett riktigt, seriöst blogginlägg.

Nu sitter jag här i soffan med vinglaset i ena handen och telefonen i andra...och vet varken ut eller in.
Vem rösta på?
Marie eller Amanda?
Skönsången eller fullblodsartisten?

Jag vet inte faktiskt, för mig får de gärna dela förstaplatsen.

Och vid närmare eftertanke vill jag nog ändra rubriken till: "Kan man rösta på Gynning & Berg?"

Nu har jag av separationsångest.
Jag och mina blondiner i tv-rutan håller på att göra slut.
Sista kvällen med gänget så att säga..
Hädanefter får jag surfa runt på youtube och leta videoklipp med flickorna Picasso och Jenssen.

Jag tänker göra en Schulman (ni vet han den där föredettingen som bloggade en massa men sen bestämde sig för att sluta av nån outgrundlig anledning).
Han tänker blogga (jaja, bara för en dag) inifrån Nobelfesten.

Jag kommer att göra detsamma...fast från Idolfinalen, hemma i tv-soffan.

Det är blondin vs. blondin
Det är skönsång vs. riv
Det är klass vs. coolhet
Det är Marie Picasso vs. Amanda Jenssen
Det är dött lopp...så här långt i alla fall.


Nu måste jag torka tårarna efter resumén av Maries resa och lyssna på vinnarlåten.

På återseende

När jag vaknade i morse efter en natts drömlös sömn svängde jag yrvaket benen över sängkanten och stapplade ut till köket för att sätta på kaffekokaren. Det är alltid det första jag gör när jag kliver ur sängen och om någon av ren illvilja skulle hindra mig från att bälja i mig två koppar svart på morgonkvisten skulle hela min existens rubbas.

Hursom, när kaffet runnit ner och jag fått i mig den första klunken hasade jag mig runt likt en våldnad i lägenheten i mina komönstrade morgontofflor och försvarets olivgröna långkalsonger med gylf.
Det är för övrigt inget ovanligt att jag tillbringar dygnets första vakna timmar "seglandes" runt i lägenheten, alltid med kaffekoppen tryggt förankrad i högerhanden. In i sovrummet, tillbaka till vardagsrummet, genom hallen och ut i köket igen. Så där går jag, fram och tillbaka tills den värsta morgonchocken lagt sig och jag har kommit på vad jag ska fylla ännu en ledig dag med.
Jag befinner mig nämligen "mellan jobb" för den som inte uppfattat detta, och som de allra flesta vet är det ju då av yttersta vikt att man hittar något annat intressant att fördriva tiden med för att inte bli försoffad, slö, överviktig och bitter. För all del, det kan man nog bli ändå...

Just idag stod det dock totalt stilla och jag kunde inte för mitt liv komma på en enda meningsfull syssla.
I alla fall inget som skulle ta någon större tid i anspråk och det var då det slog mig; jag har blivit som en pensionär.
Ni vet, de som alltid står och hänger på låset till Hemköp och som högljutt protesterar om postkassörskan råkar öppna en minut över tio. För en pensionärs tid är minsann dyrbar.
I hela mitt vuxna liv har jag bannat dessa "heltidslediga" människor som prompt måste tränga sig före i kön när vi andra har bråttom. Jag har svurit över dem eftersom de undandagslöst måste boka tvättiden mellan 17-22, den enda tid alla arbetande människor har över till hushållsarbete och tvättning för att slippa vända ut-och-in på underkläderna (som för övrigt endast hålls samman av ett enda tunnt resårband eftersom det inte finns utrymme för "lyx-shopping").
Jag har lovat mig själv att "den dagen JAG blir pensionär ska jag minsann efter bästa förmåga spring runt och mysa med mina väninnor och le åt den yngre generationen samtidigt som jag känner mig nöjd över att jag med gott samvete kan blicka tillbaka på ett lååångt liv som skattebetalande förvärvsarbetare."
Nu verkar det alltså som att så inte blir fallet. Och då har jag ca trettiofem år kvar tills jag ens får ta del av min egen intjänade folkpension.

Allting man bestämmer sig för att göra tar en sådan evinnerlig tid, vare sig det handlar om bankärenden, matinköp eller toalettbesök. Allt för att tiden ska gå, så att man snart ska kunna krypa ner under täcket och somna gott för att snart vakna till ännu en händelselös dag.
Det är t.o.m så illa så att man faktiskt inte ens hinner med både besök på posten och banken samma dag.

Det finns i alla fall en del saker jag blivit bra på under tiden jag varit "mellan jobb".
Att skriva "Att-göra-listor".

Varenda dag skriver jag nya listor, de ena fantasifullare  den andra.
Jag har alltid med mig mitt lilla antecknigsblock som är fullt av listor över saker som måste göras innan veckans slut.
De kan se ut på följande sätt:

1) Börja träna
2) Söka minst tio jobb på diverse jobbsökarsajter
3) Städa garderoberna
4) Rensa vinden
5) Rensa källaren
6) Boka tvättid (när alla andra också är lediga bara för att jävlas)
7) Storhandla (endast nyttig mat i viktminskningssyfte och för att en kropp i trettioårsåldern behöver det för att fungera korrekt)
8) Ta hand om mig själv (och med detta menas kvalitetstid såsom ompyssling i form av fotbad, rödvin och klassisk musik. Detta slutar dock oftast i bärs, house, tokdans på köksbordet och en massa skvallersamtal till bästa vännen samt flertalet timmar framför datorn. Alltmedan fotbaljan svämmar över i badrummet...)
9) Gå långa promenader i skogen och i sällskap av en skönliterärt skriven roman tillbringa de närmaste timmarna på en lummig bänk med solen strilandes mellan de gulnande lövverken. (Tyvärr måste jag sitta på en buss i nästan 1 timme och 10 minuter för att komma till närmsta skog...)
10) Komma på ämnen att skriva blogginlägg om
11) Skriva "Att-göra-lista"

Detta tar åtminstone halva dagen i anspråk och samtidigt som jag antecknar mina "måsten" känner jag mig oerhört ambitiös och handlingskraftig. Här ska tas i med hårdhandskarna...
Detta tillstånd varar dock endast i ett fåtal minuter och i samma stund som "Att-göra-listan" är färdig inser jag hur utmattad jag är.
Innan jag vet ordet av har jag borsat tanden, slängt av mig den gylfförsedda långkalsongen, inhandlat ytterligare en ask cigarretter varav jag rökt två tredjedelar och dryckit fyra glas rött i sällskap av datorn samt slängt iväg ett halvhjärtat blogg-inlägg (mest för att öka besökarstatistiken)
Det tar på krafterna att vara kreativ.
Snart ligger jag där igen, intrasslad i duntäcken och svettiga lakan, med hvudkudden från Jysk som sängkamrat samtidigt som jag spånar på vad jag ska göra imorgon..
Alltmedan vännerna jobbar, tjänar pengar, spenderar de surt intjänade pengarna i underklädesbutiker  samt ägar sig åt fantiastisk älskog med sambon som faktiskt avgudar dem fastän de är trötta, utarbetade,  slitna och närmre fyrtio än tjugo.

Som sagt, det tar på kafterna att vara kreativ.

Jag tror att jag dör vilken jävla sekund som helst.
Tittade just på Centralskolan på Svt och det måste vara det bästa som hänt svensk television.

För er som inte sett det, varsågoda, ett smakprov.

...sägs vara när hon är runt de trettio.

Fast finns det egentligen något vetenskapligt belägg för detta eller är det helt enkelt medelålders, gubbsjuka män (även kallade vetenskapsmän) som vill få oss att tro att det är så?
Är det kanske så att de i själva verket drömmar våta drömmar varenda natt om att få lägra snygga, kåta och villiga 25plus-kvinnor som står i kontrast till den bittra, gnälliga kärringen de har där hemma som de plikskyldigast måste sätta på någon gång då och då för att hon inte ska ta ut skilsmässa och därmed också skinna honom på hans surt förvärvade "professorsförmögenhet"?
Jag vet ärligt talat inte.

Jag är i allra högsta grad runt de trettio och borde alltså enligt dessa rapporter vara "kåt, glad, och tacksam" i princip alltid.
Men nä, någon sexuell topp ser jag inte röken av. 
Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna en morgon och vara sådär sprängkåt och fylld av lustar så att jag skulle kunna gå ner på den första bästa jag träffar av kvinnokön.
Detta har dock inte inträffat än.
När jag väl upplever denna kåthet inträffar den nästan uteslutande alltid när jag är onykter och alla vet ju hur bra älskarinna man är efter en flaska rött och ett par pints...
Det fumlas och trevas, bh-spännen krånglar och bälten fastnar. Man ska vara sexig och graciös som en puma samtidigt som hela världen runtomkring snurrar med ljusets hastighet och sultanmadrassen från ikea beter sig som en halvfylld vattensäng.
Slutligen somnar båda efter tafatta försök till himmelskt sex utan ens varit i närheten av orgasm och morgonen därpå inser man att tjejen man släpat med sig hem är allt annat än bomnedslaget man spanade in där i halvdunklet på nattklubben kvart över fyra på morgonen.
Med svansen mellan benen ursäktar man sig för att man inte lyckades åstadkomma någonting i älskogs-väg och skyller på att man inte varken druckit eller haft sex på evigheter. Sekunden efter byter man telefonnummer med bruden samidigt som man lovar att höra av sig samma kväll. Så fort man stängt dörren efter henne slänger man lappen med numret i soporna bland kaffesump, matrester och gamla ölburkar.

Var finns den gyllene medelvägen? Finns det över huvudtaget något som är värt att kallas gyllene medelväg?

Jag funderar ofta på det här med kvinnas sexuella topp runt trettio och om den ens kan kombineras med trettioårskris, tickande biologiska klockor, begynnelse till ögonrynkor och den kroppsliga striden mot tyngdlagarna.
Jag tvivlar...starkt.

Själv hade jag min sexuella topp när jag var mellan tjugo och tjugofem.
Samvete, ångest och förhållanden existerade inte och det var mer regel än undantag att man spenderade fredag- och lördagnätterna hos någon okänd skönhet man träffat endast några timmar tidigare.
På den tiden var sex, naken hud, nya ställningar och orgasmer långt viktigare än jobb, ekonomi och hälsa.
Man levde i nuet och ett one-night-stand var detsamma som social status. Ju fler tjejer man lägrade, desto häftigare var man.
Visst råkade man halka in i hetero-träsket då och då i samband med nån snedfylla på nån "köttmarknad" aka hetero-hak, men det var ändå brudarna som var det primära målet.
Jag vill minnas att jag inte alltför sällan lyckades få med mig straighta tjejer hem från de lika straighta klubbarna för en enda natts hämningslöst experimenterande.
En gång lyckades jag t.o.m övertyga två straighta (nåja, fram tills den natten i alla fall...) tjejer, om att vi tre var ämnade för varandra, om så bara för en natt, och det hela slutade på ett hotellrum i utkanten av stan där känslor, skyldigheter och morgondag inte ens existerade i vårt vokabulär.
Vi tog alla för oss av varandras kroppar utan hämningar hela natten och upphetsningen visste inga gränser.
Än idag är detta en av mina allra bästa sexupplevelser.
Jag var knappt tjugo och fortfarande ljusår ifrån min påstådda sexuella topp.
Hjärtesorg var ett för mig ännu okänt begrepp och sex gick inte automatiskt hand i hand med känslor.
Jag var fri att göra vad jag ville utan behöva bry mig om konsekvenserna och stundens njutning stod alltid överst på prioriteringslistan. Sex var sex och sex var enkelt.

Kanske är det så att jag har "mognat" som människa och kanske innebär denna mognad att jag numera måste vara kär, eller åtminstone förälskad för att ha något ut av sexuella förbindelser.
Och eftersom jag varken är kär eller förälskad känner jag inte heller någon pockande sexlust.
Eller också beror det på något helt annat...

Nuförtiden måste sex passa in i vardagen.
Spontaniteten och lusten har sakta avtagit i takt med att bolåneräntorna stigit. 
Man måste löneförhandla med chefen, planera in semestern innan någon annan lägger beslag på de mest åtråvärda veckorna, köpa presenter till syskonbarnens födelsedagar, boka tid till tvättstugan, ringa frissan för slingning och putsa fönsterna innan ljusstakarna kan sättas upp lagom till första advent.
Man måste sova minst sju timmar per natt, masa sig till gymmet en gång i veckan för att hålla de begynnande valkarna i schack, äta rätt och dricka åtminstone två liter vatten om dagen för att rensa ut all skit man samlat på sig under årens lopp.
Därtill är det tabu att sola solarium om man inte vill se ut som en skrynklig, överopererad Donatella Versace vid trettiofem och i och med detta är också chanserna till en någorlunda vinterfräsch look spolierade.
Ovanpå allt detta ska man alltså vara kåt...kåt, glad och tacksam.
Missförstå mig rätt nu; jag vill vara kåt, glad och tacksam, det vill jag verkligen.
Jag vill släpa med mig unga, snygga, villiga och nyfikna brudar hem för att tumla runt bland lakanen.
Men det hinns inte med helt enkelt. Altenativet är att jag blivit för bekväm.

Allt det som var lockande då är skrämmande nu.
Tänk om hon bara vill ha mig för natten, eller ännu värre, tänk om hon vill mer än jag?
Tänk om jag blir den värsta sexupplevelsen någonsin i hennes liv?
Tänk om jag är hennes första gaysexupplevelse och att natten med mig för alltid kommer att påminna henne om att aldrig igen slicka fitta eller i upphetsning slita en annans kvinnas hår och skrika efter mer?
Tänk om jag för alltid omedvetet tvingar tillbaka henne in i hetero-facket?

Så går tankegångarna hos mig, en kvinna runt trettio, åldern som ska innebära den kvinnliga sexuella toppen.
Med facit i hand och efter att ha summerat punkterna på pluslistan kontra minuslistan konstaterar jag att jag ändå är ganska lyckligt lottad som har en villig och fungerande högerhand som dessutom aldrig ställer krav på att jag ska vilja när den vill. Jag kanske t.o.m går så långt så att jag investerar i  en pigg liten Mr Rabbit.
Jag kan ha honom liggande i nattygsbordslådan intill ett tiopack AA-batterier och om andan skulle falla på så vet jag att han orkar hur länge som helst och inte protesterar när jag ber honom att älska mig villkorslöst.

Nästintill lycklig sluter jag ögonen och somnar till de obligatoriska sju timmarnas sömn med konstanta drömmar om hämningslöst, kravlöst sex och kåthet som inte vet gränser.
Det är en välbehövlig sömn för imorgon väntar övertid och om, jag säger om, jag kommer hem i vettig tid så har jag bokat tvättstugan...för säkerhetsskull.

Apropå detta, håll till godo.

 

Helgen är över och jag har blivit ett år äldre.
Frågan är om jag även blivit ett år visare, vilket jag ställer mig högst tvivlande till.

Hursom; festen blev lyckad till slut, trots brutna löften och svek. Sent ska syndaren vakna, som de kloka säger och numera vet jag vilka som bör föräras med en plats på min lista över Vännerna Jag Alltid Kan Lita På.
Femton inbjudna blev till slut tre som slutade med två...som trots allt hade jävligt kul.
Det dracks, sjöngs, dansades och dracks lite till ända fram till småtimmarna vilket resulterade i tidernas mest jävlusiska bakfylla.
Jag står i tacksamhetsskuld till Alvedonen och kranvattnet.

Måndagseftermiddagen tillbringades hos psykologen för det rutinmässiga samtalet och som vanligt gick de första femton minuterna av fyrtiofem åt till att "spjärna emot" när  hon försökte nästla sig in i mitt inre.
(Jag förstår faktikst inte varför jag fortfarande envisas med att så stelbent försöka täppa till när jag vet att hon förr eller senare lyckas ta sig in i alla fall.)
Nåja, när de obligatoriska femton minuternas lirkande var över började allvaret och mina senaste förehavanden, tankar och känslor skulle diskuteras och analyseras.
När fem minuter av sessionen återstod kom nådastöten...mitt ex. Alltså Exet med stort E, Mitt Livs Kärlek.
Och med henne kom också syndafloden...i form av tårar.
Aldrig hade jag kunnat förstå att det fanns så mycket smärta kvar i mitt förflutna med henne, inte för en sekund hade jag kunnat ana att det var då, för fyra år sedan när hon tog sitt pick och pack och lämnade mig, som mitt nya liv skulle anta den form det gjort.
Det var då, den där ljummiga septembereftermiddagen när hon förklarade att allt var över, att hon skulle flytta, som allting gick snett.
Det var då jag förlorade mig själv.

Nu har vi börjat vårt arbete, jag och psykologen.