S n e a k e r

Ibland blir jag ond.
Inte ond som i elak, utan ond som i irriterad.
Jag har ingen aning om var denna irritation kommer ifrån. Det kan räcka med att jag råkar hamna på en illa skriven blogg, till bredden fylld av särskrivningar. Jag ogillar särskrivningar. Mycket. Jag ogillar även upprepningar.
Ibland är jag så jävla kritisk och fördomsfull att jag nästan blir rädd för mig själv.

Ytlighet är ett annat fenomen som jag går igång på, i negativ bemärkelse. Vem i hela världen bryr sig om att du har ett par jeans för 3000 spänn om de sitter lika jävla illa på dig som alla andra jeans?  Eller att du har en bil med 350 hästar under huven och en topphastighet på 290 km/h när du ändå bara får framföra den i 110 km/h (120 om du råkar befinna dig på E 6:an vid Falkenberg)
Nu sänder jag garanterat ut "den-svenska-avundsjukan-vibbar" och då säger jag så här: icke, aldrig, glöm det, never!!
Jag skiter i prylar, jag skiter i status, och framförallt skiter jag ett gott stycke i andras prylar och status. På nåt sätt blir det bara patetiskt när folk försöker köpa sig en attityd eller look. Som om att det är det enda sättet för dem att hävda sig. Det har motsatt effekt helt enkelt.

Mamma sa alltid så här till mig när jag var liten: De som utmärker sig mest genom att klä sig dyrast eller bete sig snobbigast gör det för att de inte kan få uppmärksamhet på nåt annat sätt.

Hon var klok min älskade mamma. Ibland saknar jag henne så att jag inte vet var jag ska bli av. Som att en del av mig bara slitits bort, alldeles för tidigt. Vi hade våra duster, jag och mamma, men det var bara för att vi älskade varandra. Och för att vi var så oerhört lika. Det förstår jag nu. Men så är jag också lite äldre, lite visare, och har lite andra värderingar nu än vad jag hade när jag var en odräglig tonåring som inte ville något annat än att ha de senaste Levi´s 501:orna. Men man blir äldre, gudskelov. Mamma blev också äldre - men inte tillnärmelsevis så gammal som hon borde blivit. Kanske är det därför jag blir så irriterad nuförtiden? Folk tar inte tillvara på det som är räknas och på det som verkligen är viktigt, här och nu.

Detta inlägg tillägnas mamma, för allt hon lärt mig, för allt hon gett mig och för att hon alltid varit den bästa av alla mammor i hela världen.

...
att vakna på morgonen och se solen stråla in genom fönstret från en klarblå himmel,
att slå upp ögonen och inse att jag ännu en morgon får vakna vid sidan om den vackraste kvinna jag mött,
att i bara morgonrock kunna gå ut i min trädgård och dricka mitt morgonkaffe till ljudet av fågelkvitter,
att bara ligga på en filt i gräset och se stackmolnen sakta sväva förbi,
att känna lukten av blommande syrénbuskar och nyklippt gräs,
att inte behöva göra mig till för den jag älskar eftersom jag vet att hon älskar mig för den jag är,
att längta efter och sakna min kära fastän vi sågs för bara några timmar sedan,
att komma hem på kvällen, blicka upp mot fullmånen, dra ett djupt andetag av den friska luften och samtidigt känna den öronbedövande tystnaden,
att vart jag än vänder blicken i huset finns det någon som älskar mig villkorslöst - sambo, hund eller katt,
att på kvällen längta tills det blir morgon för att kunna möta en ny, underbar dag,

det är FAN livskvalitet, det är mitt liv...

...hon har ett sjätte sinne, Psykologen. Det visade hon tydliga tecken på idag när hon från ingenstans ställde frågan: "drömmer du mycket?" Vadfals, smygläser kvinnan min blogg?? Jag blev så att säga tagen på sängen så nu får jag ägna de kommande sex och en halv dagarna åt att våndas inför nästa veckas sammankomst och hennes löfte om att "grilla mig" med sina drömtydningar. Hur ska jag kunna slingra mig? Kasta mig ut genom hennes fönster på tredje våningen månne? Hujedamej.
I övrigt fick jag stränga order av henna, med hänvisning till en viss herr Freud (jag trodde att han var död?!) att mitt Det och Jag måste få ta större plats på bekostnad av Överjaget. Allt för att jag ska sluta vara så förbaskat svår att ha att göra med. Jag måste helt enkelt sluta vara så kontrollernde och börja bejaka Våpet... Fråga mig inte vad det innebär, har inte hunnit googla det än, men det lät bra när psykologen sa det i alla fall.

Den gångna natten flöt drömlöst förbi -gudbevars- och när klockan ringde okristligt tidigt ville jag inget hellre än dra täcket äver huvudet igen och inte vakna förrän stora hundens rakade pung åter är hårbeklädd. Och det lär dröja ett tag...
Undrar just vad han drömmer nuförtiden, stackarn. Törs jag tippa på att han drömmer sig tillbaka till svunna tider som välhängd karlakarl med hårig bringa? Kanske ska släpa med mig honom till Psykologen nästa vecka för analys...

Igår natt hade jag ett lösnummer. På vardagsrumsgolvet. Med Jillian Michaels. Kan bara inte för mitt liv förstå varför hon hade hår på bröstet... Måste vara alla tankar på mitt förflutna och på Våpet som gör att jag drömmer så märkligt. Och att jag såg på The Doctors, där fröken Michaels medverkade, innan jag somnade. Undrar om det är min "inbyggda" tävlingsinstinkt som gör att jag alltid drömmer om folk är är "out of my league". Måste ta upp det med den stackars psykologen idag.

Minna tyckte dock inte att det var det minsta kul när jag berättade för henne vad jag drömt. "Usch vad rääälig du e", sa hon på bredaste skånska innan hon somnade om. Själv ägnade jag morgonen åt att städa upp allt som den stympade hunden och hans gigantiska dumstrut vält under natten. Märkligt att jag inte vaknat av detta. Måhända var jag för upptagen av att förföra fröken Michaels....



miss Michaels

Lilla katten skriker och sjunger efter mans-katter till följd av trolig överproduktion av hormoner och hela huset luktar falsterbotång. Vad i hela fridens namn har han ätit, Stora hunden?? Och varför, VARFÖR måste andra hunden snarka som en hel karl? Gudarna ska veta att jag faktiskt behöver min skönhetssömn....klockan ringer tidigt imorgon. Stora hunden ska bli "kul-lös" (han vet inte om det än...) Skulle kanske ta med lilla katten till veterinären också och fått kapa stämbanden på henne?

Man vet att man börjar bli gammal när man måste resa sig från kontorsstolen för att göra en omgång höftrullningar och knäböjningar för att liksom leda rätt kroppen. Allt kroppsligt tar så mycket längre tid nu i förhållande till för 15 år sedan...
Exempel 1 : ryggskott, då = 2 dagar, ryggskott, nu = 5 veckor och 4750:- hos kiropraktor
Exempel 2: viktminskning, 5 kg, då= 2 veckor av vardagsmotion, nu 7 veckors stenhård träning på gym och slaviskt följande av kolhydratfattig mat.
Exempel 3: rutmage, då = en veckas deff och två magpass, nu = närmsta rutmage jag kommer är tvärrandigt.... 

Det enda som faktikst inte tar längre tid när man kommit upp i ålder är att gå UPP i vikt... Visst är livet underbart?

...är ditt tempel". Sägs det. Min kropp är ett helt bostadsområde. Eller åtminstone ett flerfamiljshus. Det är väl själve fan att man ska ha så dålig självdisciplin när det kommer till mat. Eller som min psykolog sa; "det blev nåt fel i din orala fas". Allt handlar tydligen om det orala för mig. Snus, alkohol, tuggummi, mat...

Man kanske skulle anmäla sig till Biggest Looser säsong 2011?!