S n e a k e r

Så satans trött på ytlighet, men samtidigt lika förbannat trött på djup. Var fan ska man bli av egentligen? I ett menlöst ingenmansland? Någostans i den typiskt svenska "lagom är bäst-mentaliteteten"?
För vem gör jag det här egentligen? Mig? Henne? Min familj? Mina vänner?
Jag är så totalt sluttömd på all energi så att tom reserverna börjar sina... Är så trött på att bli osynliggjord och bortstött.

Det blir helt enkelt ett tomt och innehållslöst inlägg ikväll. Har ingen ork till något annat.

Tablett och te, mina tangokavaljerer för tillfället.

Första mötet. Mycket speciell kväll. Går inte att förklara i ord, man måste varit där. Så många olika livsöden men samtidigt så många liknande mitt eget. Det var tungt som fan rent ut sagt. Men vilka människor, vilken värme, vilken empati, vilke energi och vilken sammanhållning. Det här kommer att bli jävligt bra, det vet jag!
Men fan vad sanningen gör ont. Den gör ont så in i helvete. Jag tacklas med två stora sorger coh vet inte var jag ska börja. Jag hoppas bara att det ena leder till det andra.

Kan inte se mig mätt på dig, vilar bara ögonen på det vackraste jag skådat. Du är som bomull för en sargad själ, vet du det?

En halv natt och nästan en hel dag. Bilder och händelser som etsat sig fast i minnet. Tiden som totalt stod stilla.
Tänk om det var sista gången? Gud nej, snälla låt det inte vara så!

Hennes trygga doft, hennes välbekanta kropp, hennes lena hud, hennes vana händer, hennes kärleksfulla blickar, födelsemärket på hennes högra öra, den ljusa fläcken på hennes tand, ärret som hon hatar på sin högra handled. Allt så vackert som det bara kan bli. Total perfektion i mina ögon.
Hon är begreppet perfektion personifierad.

Var inte förvirrad vackraste.

Verkligen underbart att vakna av den kärlekskranka kattens trampande och suttande på halsen klockan fem på morgonen när man sen inte kan somna om. Framförallt i vetskap om att man har en låååång dag framför sig.

Saknade dig vid sidan om mig inatt. Var det därför jag sov så oroligt?

Helgen slutade på ett väldigt oväntat sätt, men det får vara en sak mellan mig och henne.
Jag känner mig lättare till mods nu än vad jag gjort på länge. Jag vet att jag inte är "död" för henne och det räcker för mig.
Det blev många tårar men jag tror att de behövde komma ut. De har bränt där innanför ögonlocken länge nu...

Hursom, klockan är tillbakaställd och den som trodde att man skulle få en extra timmes sömn tack vare detta har helt fel för sig. Jag fick ingen sömn alls...hmmm. Nåja, jag är trött som ett ålderdomshem så snart får man väl lägga huvudet på kudden. Kudden som för övrigt luktar extra gott nu...

Du är underbar som du är och behöver aldrig ursäkta dig till mig. Det är jag som felat.

Det är onekligen något speciellt med att vara den enda nyktra på en fest. Inte så at det är jobbigt på något vis, mer...hmm..obekvämt. Det är nog en träningssak det där att dricka te när dom andra sänker öl efter öl, blandar groggar friskt i halvlitersglas och sjunger allsång till gamla 80-talsklassiker. Antar att jag inte är mig själv riktigt i en sån sitution. Alternativet är att jag faktist är mig själv men inte trivs med den jag är. Nåja, någonstans måste man ju börja och snart är helgen över.

Middagen var naturligtvis jättetrevlig och maten fantastisk. Vi trivs ihop, jag och systerdotter. Vi är som ler- och långhalm och skrattar åt precis samma sjuka skämt.

Dock är det något som tryckt mig lite extra idag. Hennes frånvaro. Överallt har jag tyckt mig se henne, jag har hört sms-signalen flera gånger om trots att jag inte fått något sms. Antar bara att jag saknar henne extra mycket idag...
Hade velat sitta där på restaurangen med henne, luta mig fram mot henne, hålla hennes hand i min och se henne djupt i ögonen. Hade velat krypa ner under det där trygga varma täcket och lägga armen beskyddande om henne.

Och överallt dessa förbannade nyförälskade par...fan ta er!!

Saknar dig väldigt mycket idag, förlåt

Dagen har varit precis så mysig som jag föreställt mig. Vi har slagits med alla andra nyavlönade förvärvsabetare i stan, vi har druckit kaffe på stammiscaféet, vi har shoppat, jag har klippt mig och fixat hårfärgen. Hann tom träffa mitt ex för att överlämna en del kvarglömda saker. Det visade sig inte alls bli så jobbigt som jag hade föreställt mig, utan vi skrattade och skämtade alla tre.
Systerdotter åkte rulltrappa och pratade med obekant gammal dam i tron att det var jag medan jag stod i ett hörn bland golfskorna på Stadium och pratade med mig själv i tron att systerdotter stod vid sidan om. Ja, så där höll vi på hela dagen...det är liksom så det brukar gå till när vi ses hon och jag.
Vi hann med ungefär hälften av vad vi skulle, men dagen är inte slut än. Snart blir det middag ute på stan med systerdotter och hennes bästa vän som fyller år, för att jag sedan ska transportera dem till den "hemliga festen". Ska bli intressant att vara "fyllechaffis" för en gångs skull...
Oavsett vilket behöver jag fördriva tiden lite grand nu eftersom det går i vågor här hemma.

Du finns i mina tankar varje sekund vackra du...



Jag ser i alla fall glad ut...

Vilken underbar morgon!
Solen skiner, det är hög luft, jag och kollektivet har ätit frukost och nu ska vi alla ut och ta en lång promenad.
Det är inte mer än rätt att Cesar också för följa med ibland även om hon är "lite" bångstyrig i sitt sele.

Det var förbaskat skönt att vakna utan den sedvanliga bakis-ångesten och istället en "ser-fram-emot-dagen-känsla" i magen. Det var evigheter sedan jag unnade mig själv något på riktigt och får man dessutom göra det tillsammans med världens bästa systerdotter, ja då kan man bara le inombords.

Babysteps helt enkelt

"Första" fredagskvällen snart till ända, gudbevars.
Jag lovade mig själv att spendera den i all min ensamhet så när som på Trixi och Cesar. Mest för att testa mig själv förstås... Jag har hinkat i mig "kvällsro-te" istället för bärs och ur högtalarna strömmar Schubert istället för de senaste floor-fillerna.
Jag har bemästrat rastlösheten, oron, tårarna och "magklumpen" över att hon är på fest ikväll. Men det är så det är. Jag har ingen rätt att känna som jag gör och hon har fått lida så mycket för hur jag känner och för hur jag har betett mig. Dessutom har vi lovat varandra en sak som bara är mellan henne och mig och det känns otroligt skönt just nu eftersom jag litar på henne. Nu väntar den obligatoriska kvällspromenaden med Trixi, ytterliggare en kopp te och en tablett. Snart är det ändå lördag och då är det bannemej dags för mini-makeover med systerdotter. Man måste unna sig sånt ibland säger dem som vet...

Och du, tack för sms:en idag, om du visste hur mycket de värmde...:)
Hoppas att du haft en underbar kväll!


                        



                  

Jag tror att jag blivit lite vimsig på senare tid. Kommer ofta på mig själv med att  gå runt och muttra för mig själv. Eventellt är det Trixi och Cesar jag muttrar till men det faktum att de är djur gör ju att de inte är så värst bra på att svara på det jag har att säga.

Imorse klev jag som vanligt upp för att göra mig en kopp te och ta min tablett och samtidigt tänkte jag utfodra djuren.
Där stod jag i köket med håret på ända (tur att jag ska klippa mig imorgon) i mina ko-morgontoffor och funderade på var jag skulle börja. Så helt plötsligt från ingenstans (nä, ibland tänker jag inte å vad jag gör) ställde jag mig och ropade rakt ut i luften "tjejer, det är fruukoooost!!!!!" Och naturligtvis kom de springande och skuttande båda två på det där charmiga oemotståndliga viset. Det var då det slog mig; vi är ett flick-kollektiv här hemma. Vi kan ha tjejkvällar, dricka te, skvallra, lägga ansiktsmask, kolla gamla vänneravsnitt mm, mm... Frågan är hur stort utbyte Cesar skulle ha av en brasiliansk vaxning?!
Hursom, vi har det bra här i vårt lilla kollektiv även om det mest är jag som pratar och för allt i världen, det är jag som betalar allt också. Men det får man ta med så fint sällskap.

Vi är en flicka "kort" i vårt lilla kollektiv och inget kan riktigt fylla hennes plats. Vi vill inte ha hennes plats fylld heller för den delen. Vi vill nog mest att hon ska veta att vi saknar henne allihop.

Så om du inte fattade att det var du, så säger jag det nu; Vi saknar dig här hemma Sofie...
Har förresten plockat fram en bok till dig som du måste läsa.. Jag kan skicka den till dig om du vill.
Lycka till med jobbsökandet idag!

P.s  Jag jag slog upp det där med att du jämt blir jagad i dina drömmar:
"If you are being chased, maybe you are running away from or trying to escape those things that are frightening and unpleasant" . ds

Sitter här och klurar på huruvida jag ska raka av mig allt håret (not!) eller göra nåt annat finurligt med det. Problemet med alla de där förbaskade hårmodellerna är ju att de alla är syndigt snygga vilket i sin tur leder till de ser bra ut hur fan de än bär sig åt med sitt hår. Vad göra?? Nåja, har ju en dag till på mig att fundera...

I övrigt har det varit en bra dag idag, det kändes lite lättare att gå upp idag även om det var med vemod jag insåg att det var den 23:e idag. Tänk att ett visst datum kan göra så att det hugger till i bröstet på det där viset...

Hoppas din dag har varit givande idag, vackra. Förr eller senare kommer du att hitta ett jobb som du stormtrivs med, det VET jag. Jag håller verkligen tummarna för dig. Apropå nåt helt annat så ska det bli jäkligt gott med den där koppen kaffe du numera är skyldig mig för "tvätt- och viktjänst" (ja, det var längre sedan jag tvättade. Ingen som håller ordning på mig längre ju..;)

P.s Hittade en guldtia på marken idag och om jag inte minns fel innebär mynt som man hittar tur... Jag tolkade det så i alla fall, tog ett "tjolahoppsasteg" och slängde glatt ner tian i fickan. Få se om den gör någon nytta...d.s

Solen sken till och med på mig idag, det ni!

Min underbara systerdotter, vad skulle jag vara utan dig?
Efter vårt samtal idag kände jag för första gången något som liknade sann glädje.
Ser fram emot morgondagen och ännu mera lördagen.
Du, jag, frisören inklusive ny hårfärg, gymet, ansiktsbehandling, massvis med te och bara en massa skitsnack.

Små, små steg och små små ting som gör vardagen så oändligt mycket lättare att uthärda.

Tack

Idag är det den 23:e.
Det  kunde ha varit en speciell dag, men det är det inte. Istället är det en helt vanlig torsdag med ett helt vanligt läkarbesök (egentligen två) inbokade.
Enda skillnaden är att vinterjackan har åkt fram och med den en stor gosig halsduk...och att jag gör det här alldeles själv för första gången.

Känner mig så ynklig, så värdelös, så...ingenting.
Det är precis vad jag är just nu...ingenting.

Människor är så jävla fulla av skit, fattar ni det?

Fy fan vad skönt det är att komma hem till ett rent, väldoftande hem, en katt som skriker efter uppmärksamhet och spinner så fort man närmar sig henne och vetskapen om att man är på god väg att ta sig ur sin misär.
Tryggheten skapas inifrån en själv, inte genom yttre omständigheter.

Nämnde för min "mentor" (ja, jag kallar henne det) att jag ville sälja lägenheten och flytta härifrån, att det finns för mycket "skit i väggarna" här hemma. Hon skrattade lite och sa: "roligt att du tog upp det. Det du just sa att du ville genomföra är en geografisk flykt. Det innebär att man tror att man "börjar om" bara för att man gör det någon annanstans men i själva verker sticker man huvudet i sanden ännu en gång. Du kan fly precis vart du vill, men du har alltid dig själv som följeslagare."

- Tankeställare -

Nu ska jag göra mitt yttersta för att fixa ett jobb till den som betyder mest för mig. Hon behöver det, för jag vet att hon inte heller mår så bra och kan jag hjälpa henne på traven så är ingen lyckligare än jag.

Btw, jag är hemma nu vackra...

Hur bitter får man vara?
Lördagkväll igen...utan henne.
Hade önskat att kvällen drog åt ett annt håll, att vi båda kanske skulle vara mogna att sätta oss ner och fika åtminstone. Jag hade fel.
Nu sitter jag här ensam och undrar vad hon gör ikväll, undrar vad det var som fick henne att totaldissa mig.

Träffade på den ena grannen idag. Hon berättade att hon och hennes flickvän letade hus, De ville ta förhållandet ett steg längre. Under tiden jag pratade med henne gick de andra grannarna förbi med sin lilla 2-åriga dotter som kom till genom insemination. De nämnde i förbifarten att de stod i begrepp att flytta; det var dags att bli en "riktig" familj.
Just då kände jag mig ensammast i världen.
Jag, hunden och katten....i samma 2:a som för 10 år sedan och lika ensam som då.

Vill ju bara att hon ska älska mig på samma sätt som jag älskar henne.

Vad gör jag för fel?

Kände mig ganska blåst idag.
Bestämde mig långt om länge för att skicka ett sms till henne för att bjuda ut henne på bio alternativt en fika utan några som helst krav, utan att nämna det som varit.
Jag fick nobben.

Nu i efterhand ångrar jag att jag tog mod till mig och skickade det där sms:et. Det visar bara hur satans svag jag är, hur jävla dum jag är som trodde att vi tagit ett litet, litet kliv framåt häromkvällen när vi pratade med varandra.

Fan!

Skönt i alla fall att du mår bättre vackraste...