S n e a k e r

Snart är allting för sent. Och då finns inte ens vänskapen kvar...

Dagens visdomsord: Hur länge tänker du låta någon annan få dig att må dåligt?

Sliten utav bara helvete. Saknar henne massor, speciellt efter mitt samtal idag. Blir arg på mig själv när jag tillåter tårarna att forsa fram hejdlöst. Snart närmar det sig tre veckor sen jag såg henne sist, tre jävliga veckor.

När ska jag få en chans att förklara och be om förlåtelse? Tänker du ens på mig, eller ditt liv bara rullar på som att inget hänt?

Malin: Jag är fucking hundrafemtio år gammal...
Jag: Ja, men hur du än vrider och vänder på det är jag alltid tio år äldre!! Hur kul är det???

Det börjar hända saker även i mitt liv.
Samtal idag. Fy fan i helvete vad jobbigt, för att vara "len i truten".
Samtal imorgon, läkarbesök på måndag och ett återbesök hos företagshälsovården på onsdag...till att börja med. Saker var tydligen värre än jag trodde. Jag smög runt i min lilla bubbla och trodde att jag skulle kunna lösa det här på mitt eget vis som jag alltid gjort tidigare och nu fick jag talat om för mig att det faktiskt inte var så, att jag var mer illa däran än jag trott, att om jag fortsätter gömma undan mitt skit kommer det att gå riktigt illa. Det kändes bra att höra, mådde faktiskt bättre under dagen. Kändes som att jag tog mer än ett steg framåt...ända tills jag kom hem.
På hallgolvet innanför dörren låg brevet från Tingsrätten; jag är kallad som vittne i en huvudförhandling och i och med detta kommer också mitt ex att vara där och vittna. Ridå ner!

Säg den "lycka" som varar för evigt?"

Tänk om du velat följa med mig dit min älskade, bara som stöd?

Jag ville förvisso gå ner en hel del i vikt men en separation är formodligen inte det rätta sättet.
Mina tajta Levi´s "Skinny Legs" är inte längre tajta. Detta kom jag definitivt till insikt med när jag som vanligt stod och hängde ut genom köksfönstret alldeles nyss och min rymningsbenägna katt fick för sig att ta den enkla vägen upp via baksidan av mina lår och därefter min rumpa. Där tog det stopp, för innan hon visste ordet av det hamnade både katten och byxorna "i backen" runt mina anklar.
Dags att börja äta kanske?

Äsch, wtf...något positivt ska man väl ändå få ut av det här eländet?

Mjukstart på jobbet med krånglande mage, men gud var skönt det var att träffa alla igen och de nytillkomna verkade också trevliga.
Fick mig till och med ett par goa´garv idag

Imorgon är de äntligen dags för samtal. SÅ mycket jag behöver det. Nu ska skiten ut, en gång för alla. Det är skönt med befäl, kollegor och vänner som bryr sig.

Tänk om jag bara fått kräka av mig allt jag har inom mig och gått och burit på i flera år til dig också Sofie. Men jag vet nu att du har andra prioriteringar, att du har nog med ditt. Det är synd för jag tror faktiskt att vi båda hade kommit ett stort steg framåt om vi bara tagit tag i skiten och pratat ut, oavsett var det hade slutat. Flykt är inte alltid bästa utvägen...tvärtom, det är förmodligen den sämsta. Någonstans sparas skiten man stoppar undan  och vips så är "hårddisken" full och kraschar. Tro mig, jag vet....och om du tittar djupt in i dig själv vet du nog också att jag har rätt.
Hoppas i alla fall att det gick bra för dig första dagen på nya jobbet. Jag tänker faktiskt på dig, på hur du mår och hur det går för dig vackraste. Det du! ;)

Nu är det te-dags, mys med Cesar och Trixi och om allt går enligt planerna kanske jag mäktar med en titt i nya kurslitteraturen "Polis-psykologi".

Magen vill inte längre. Har försökt äta men det går inte. Magkatarren vägrar ge mig sig trots tabletter, och jag som ska masa mig till jobbet imorgon. Känns inte bra.

Besökte en gammal vän ikväll. Promenad, frisk luft och en hel del samtalande om vad som är och vad som varit.....och vad som kommer att bli. Behövde det...

I situationer som denna  visar sig människors rätta jag. Man ser vem man kan lita på, vem som finns där för en. Det betyder väldigt mycket.

Nu ska jag avsluta kvällen med ytterliggare en kopp vaniljte, tvinga upp hunden och katten i sängen och försöka somna trots allt som rör sig i mitt huvud. Fy fan för att må så här.

Tänker på dig min vackraste Sofie och hoppas att det går bra för dig på det nya jobbet imorgon. Lycka till. Jag älskar dig

Fuck världen!

Your friends have voted on your strengths and weaknesses:

STRENGTHS:

most talkative
most powerful
smartest

WEAKNESSES:

best shopping companion

Nu får det vara nog helt enkelt.
Jag kan inte gå runt här som en våldnad och bete mig irrationellt och dessutom allmänfarligt.
För tredje gången idag "ställde jag till det".

1. Imorse tog jag Glades´ luftfräschare i håret istället för hårspray (Blev inge bra kan jag upplysa er om...)
2. Till lunchen hällde jag salladsdressing i kaffet istället för mjölk (Kan inte svara på om det var angenämt, hann hejda mig innan jag tog första klunken.)
3. Alldeles nyligen konstaterade jag att jag fyllt mopp-hinken med sköljmedel istället för allrengöring (Så alla eventuella gäster, tag med sockiplast vid eventuellt besök hos mig)

Vad fan är det som händer i mitt huvud egentligen?

Vaknade inatt av att smärtan kommit tillbaka. Den där välbekanta molande värken i magen som påminner en om att man är ensam, att man förlorat någon man älskar, någon som stod en nära.
Låg vaken i flera timmar, vände och vred på mig. Drog katten och hunden intill mig för att  få känna lite närhet.
Blundade - och det enda jag kände var hur mycket jag saknade tryggheten i hennes famn, hennes sömntunga andetag.
Tårarna gick inte att hejda så där låg jag i min stora säng och grät, ja gud vad jag grät.

Just då, när allting kändes nattsvart, när jag inte riktigt fick luft, när hjärtat började rusa och jag kallsvettades; just då ville jag inget hellre än ringa till henne bara för att få höra hennes röst. Bara för att hon vet precis hur det känns. Bara för att hon är den enda som kan få mig att må lite bättre.
Just då önskade jag att jag kunde ringa till henne när jag ville för att vi i grunden har en nära vänskap också. Men det kan jag inte. För henne existerar jag bara ibland. För henne är jag inte den vän som hon är för mig.

Igår var en bra dag, igår skrattade jag för första gången på länge. Magen krampade inte lika mycket, tårarna brände inte lika mycket innanför ögonlocken. Jag la till och med märke till att solen sken.

Idag fick jag ett bryskt uppvaknande.

Smärtsamt vackert...lyssna och njut.

Och älskade Sofie, snälla förstå vilken fantastisk människa du är.
Jag går sönder inombords när du mår dåligt. Vill bara hålla om dig, stryka håret från ditt ansikte, kyssa bort tårarna som rullar ner för din kind och tala om för dig hur värdefull du är. Känner mig maktlös när jag inget kan göra...

Jag älskar dig

Mitt möte med en väldigt gammal vän idag;

"Jag fick en gång uppgiften att lista några människor jag mött i mitt liv;
Den argaste, den snällaste, den tråkigaste, den mest intetsägande, den självsäkraste och den gladaste. Du blev den gladaste....trots att jag egentligen inte känner dig."

Om du bara visste hur mycket det värmde att höra.
Tack.

Jag vill veta vem det är som gång på gång ringer mig från skyddat nummer både hem och på mobilen för att efter en stund bara lägga på.
Någon som vet??

Besökte en gammal arbetskamrat igår. Hon är bra. Hon tillhör den där lilla skaran människor som "ser" saker som inte andra ser, på ett övernaturligt sätt. Man kan välja om man vill tro på det eller ej. Jag väljer att ta in det hon sa, för min egen skull.
Jag vet vad som måste göras och hur det ska göras. Jag vet också att allt inte är nattsvart, varken för mig eller oss.
Vi är nog inte riktigt färdiga med varandra jag och min stora kärlek. Och hoppet är nog ändå det sista som lämnar människan. Innerst inne vägrar jag tro på att alla hennes känslor är döda, dom kan inte vara det helt enkelt.

Jag är sjukskriven tills vidare, har fått stränga order av befälet att inte komma tillbaka förrän jag mår bra....eller åtminstone kan hantera min sorg. Han sa att det är dumt att sticka huvudet i sanden, ånga på i 190 och tro att allt löser sig så småningom. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp och det gjorde den för mig i lördags natt. Tre års smärta, osäkerhet och otrygghet sprang ifatt mig, överumplade mig och "kortslöt hela systemet".
Förlåt än en gång min älskade, att du fått ta all skit jag burit på...

Imorgon åker jag till stammisstället i stan och fikar med min underbara systedotter. Hon är min bästa. Hon är kärleksfull, förstående....och brutalärlig. Hon säger vad hon tycker, tänker och tror och lindar inte in sanningen. Dessutom behöver jag komma ut från lägenheten som jag för tillfället ändå bara sover i.

Ikväll plockar jag ner hennes namn från dörren, byter skrivbordsunderlägg på datorn för att göra det hela lite mer uthärdligt. Samtidigt som jag tänker på orden hon yttrade igår; "Kanske, kanske kan det bli vi igen. Det får vi se...men jag behöver tid"

Du ska få tid min älskade, jag har nämligen för avsikt att göra allt som står i min makt för att vi ska hitta den lycka vi en gång kände i varandras närhet. För vet du, oavsett vad dom säger så är ensam inte stark.

Jag älskar dig Sofie