S n e a k e r

Jag är uppenbarligen död för dig.
Jag kan lika gärna vara död för alla andra också.
Vem skulle bry sig?

Förr eller senare måste vi träffas. Om inte annat så för praktiska detaljer. Du har dina  saker här, du har nycklar till lägenheten. Vi är liksom inte färdiga med varandra...

Trixi har fått nytt halsband, ett ljusblått "blingbling". Köpte ett till Cesar också, ett ljusblått kamouflage-halsband.
Nu matchar dom varandra.

Vägrar tro att du är så känslokall som du vill ge sken av, det är inte du liksom.

Hursom, en vacker dag måste du lyfta luren och ringa till mig, eller åtminstone skicka ett sms. Tror att det är därför jag har ont i magen...jag vet att du liksom måste höra av dig.

Jag saknar dig Sofie, jag saknar oss.
Jag älskar dig, från djupet av mitt hjärta...

Jag orkar inte må dåligt.
Jag orkar inte gråta.
Jag orkar inte finnas.
Jag orkar ingenting längre.


Förlåt

Ingen bra dag...idag heller.

Var bjuden på 25-årsfest igår och bestämde mig långt om länge för att gå.
Fester i all ära och nya, trevliga människor är alltid kul att träffa, men något hindrade mig från att slappna av helt. Tankarna på dig.

Telefonen brände i fickan hela kvällen och jag ville så gärna ringa dig bara för att få höra din röst. Men jag gjorde som bästa vännen sagt till mig; "När du känner att det snart inte går längre, att du bara måste ringa henne, ring mig istället". Så där stod jag och grät ensam ute på balkongen i snålblåsten och frös och pratade med bästa vännen i telefon istället för att ringa till dig.

Jag åkte hem när de andra bestämde sig för att fortsätta kvällen på stan. Ett val som klingar falskt med det jag brukar göra.

Förstår du nu Sofie vad som håller på att hända? Förstår du att utan dig är jag ofullständig som människa? Utan dig i mitt liv finns det inget att le åt.

Det är söndag idag. Antar att du kommer hem idag. Har klumpen i magen blivit bättre när du ha varit ifrån ett par dagar? Avskyr du mig fortfarande lika mycket, eller har du fått distans till saker?

Grannarna gick precis förbi här utanför fönstret, hand i hand. Jag avundas dem, precis som jag avundas alla andra som verkar få ihop det där med förhållande.

Vill hålla din hand i min Sofie och adrig igen släppa taget.

Jag älskar dig

Shoppingrunda med mamma idag. Borde egentligen varit mysigt. Det är så sällan vi gör sådant tillsammans, jag och min mamma.
Istället blev det en prövning av sällan skådat slag. Överallt såg jag folk som påminde mig om dig. Någon rörde sig som du, en annan skrattade som du, en tredje klädde sig som du...och någon annan luktade som du. Som att få en kniv i magen som sedan vrids om sådär brutalt...
Ur högtalarna strömmade musik som på intet sätt fick mina tankar på dig att skingras. Låtar vi lyssnat på ihop, dansat till, älskat till...
Överallt nyförälskade par, hand i hand.
Killen suckande utanför provhytten i väntan på att flickvännen där inne skulle bestämma sig.
Välbekanta ansikten från någon av Malmös gayklubbar.
Tindrande ögon kastandes nyförälskade blickar i smyg...

Gud vad jag saknar dig!

Vi bestämde oss för en kopp kaffe, jag och mamma. Den där välbekanta lukten av nybakta scones och nymalet kaffe på Espresso House slog emot mig.
Kommer du ihåg att det var där vi träffades igen för första gången på två år? Jag satt i regnet utanför med en filt om mig och väntade nervöst på dig. Innerst inne visste vi båda  vad som skulle hända den kvällen.

Shoppingrundan med mamma klarades av snabbt, det blev för mycket för mig.
Nu sitter jag här igen, undrar hur du har det, undrar om jag någonsin får kyssa dina läppar igen.

Hoppas att din dag är bättre än min, för idag är det ingen bra dag här nere trots att solen skiner.

Dag fem

Vissa saker måste man ge sig fan på, hur dåligt man än mår. Att masa sig till jobbet ett tio timmars nattpass efter två timmars sömn är en sådan sak.
En timme innan jag skulle börja igår var jag beredd att kasta in handduken och bara lägga mig ner och dö en stund. Men efter bästa vännens värmande ord och lite jävlaranamma satt jag så på utsättning prick 22:00. Nattpassen blir dessutom betydligt mycket lättare när man får spendera dem med någon man känner och där man slipper linda in verkligheten i en massa krusiduller.

Det är något visst med en blåljus-körning i 120 km/h genom stan.
Du har siktet inställt på var du ska, inte på var du varit. Du slipper helt enkelt tänka på skiten du själv bar med dig när du några timmar tidigare satte foten i utsättningsrummet. Det är en sådan befrielse att slippa ha ont, om det så bara är för några minuter.
Stundtals var det ändå riktigt jobbigt inatt. Som att köra på ett ärende alldeles i närheten av biografen där vi så sent som för en vecka sedan satt tätt intill varandra längst bak och kysstes nyförälskat. De stunderna måste man lära sig att ta tre djupa andetag och intala sig själv att det löser sig, förr eller senare.

Bästa vännen fick mig också att lova ett och annat innan hon körde mig till jobbet igår. Saker jag bör undvika för att inte gå sönder inifrån. Det är löften jag har för avsikt att hålla...

Allt som oftast går tankarna till min stora hjärtesorg. De tankarna handlar om hur mycket jag saknar henne, hur mycket jag längtar efter henne och hur mycket jag önskar att jag gjort saker annorlunda.
Hon är bortrest den här helgen, för att umgås med vänner.
I mitt huvud spelas bilder upp där hon flörtar och är med andra, där jag aldrig någonsin existerat i hennes liv, där det vi haft inte är ett dyft värt.
Innerst inne vet jag att den förmodligen inte blir så, hennes helg med vännerna. Hon är inte sån, min stora kärlek...och om hon mot förmodan skulle ha blivit sån den sista veckan så måste jag bara intala mig själv att gräset faktiskt inte är grönare på andra sidan, inte ens för henne. Dessutom tror jag att jag att det någonstans långt inom henne finns lite känslor kvar. Inte alls som förr men ändå det där lilla som talar om att man haft något speciellt, att man kommit varandra närmre än någon annan tidigare gjort.
Jag måste helt enkelt intala mig själv det för att inte gå under.

Jag älskar dig Sofie, nu och för alltid

Det finns modiga människor och det finns skitar.
Skitarna skriver lika skitiga kommentarer under anonym avsändare. Inte så modigt.

Så till dig, omodiga människa;
Nej, det är inte första gången jag betett mig som en idiot i ett förhållande, långtifrån. Men jag har självinsikten att erkänna det. Har du det?
Däremot är det är första gången jag är beredd att göra vad som helst för att hon ska förlåta mig, precis vad som helst.
Hon är allt.

Bestämde mig för att gå till jobbet idag efter långa överläggningar både med mig själv och mitt befäl.
Han sa till mig att stanna hemma så länge jag behövde, men att jag var väldigt välkommen om jag kände att jag ville och mäktade med det.
Så efter kinamat med bästa vännen och kattjakt på gården drog jag på mig uniformen för ett nattpass, i hopp om att detta skulle få mig att skingra tankarna.

Nu vet jag bättre.

Jag saknar katten, jag saknar hunden, jag saknar min kudde som luktar henne...och jag saknar möjligheten att kunna släppa ut alla tårar som fortfarande bränner innanför ögonlocken. Tar dom aldrig slut?
Får se hur länge jag orkar stanna inatt, jag är slut...både fysiskt och psykiskt.
Saknaden vägrar ge med sig.

Vet inte om du läser om mina tankar, än mindre om du bryr dig. Hursom, jag bryr mig, jag älskar och jag saknar.

Inatt drömde jag att du kom tillbaka, att du frågade mig om vi inte skulle ta den där "andra dejten" snart.
Mitt hjärta knöt sig när jag vaknade och insåg att min dröm var så långt ifrån verklighet man kunde komma...

Det är snart outhärdligt.
Tystnaden är outhärdlig.
Smärtan outhädlig.
De obesvarade känslorna är outhärdliga.

Var blir man av när det kryper i hela kroppen? När hon finns överallt, vart man än vänder sig? När huvudkudden fortfarande luktar hennes parfym? När katten går runt och är orolig för att något saknas? När t.o.m. hennes tandborste hånskrattar en rakt i ansiktet?

Sofie, det är jobbigt nu...riktigt jävla jobbigt.

Det gör ont att inte veta, ont att inte få ta del.

Min vän talar om för mig gång på gång att hon är övertygad om att min stora kärlek fortfarande älskar mig, att jag fortfarande betyder mycket för henne. Jag tror inte henne längre. Jag tror faktiskt inte ens att hon saknar mig.

Häromdagen gick vi hand i hand på IKEA, vi åt middag, drack kaffe på ett mysigt café, höll om varandra sådär nyförälskat på bion för att avsluta kvällen och natten tätt intill varandra i det flammande skenet av levande ljus. Efter två långa veckor fick jag äntligen känna värmen från hennes kropp, tryggheten i hennes sömntunga andetag.
Dagen efter tog jag Monstret i handen ännu en gång och förstörde det lilla vi sakta men säkerts lyckats återuppliva den gångna veckan. Allt raserades på bara några timmar och om det enda hon känner för mig nu är hat så är det enbart mitt eget fel. Mitt och Monstrets.

Jag har förlorat henne för all framtid...

Fan!

Dag två.
Smärtan är fortfarande lika påtaglig, jag har svårt att tänka klart, vet inte var jag ska göra av allt jag känner.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är jag känner, svårt att förklara.
Väggarna kryper närmre inpå, var jag än är önskar jag att jag vore någon annanstans. Jag känner mig otrygg, ensam, maktlös, rastlös. Behöver något att sova på. Monstret lockar, men ett löfte är ett löfte. Monstret ska bort...helt och hållet.

Jag tror att hon har blockerat mig på msn, fastän jag inte brutit löftet om att inte höra av mig. Hon känner förstås inte till fadäsen med det gamla msn-meddelandet igår, men ändå. Jag förstår att hon behöver tid och jag har för avsikt att ge henne den tid hon behöver. Om det finns den minsta lilla chans at jag ska kunna vinna henne tillbaka så tänker jag göra allt som står i min makt, hur ont det än gör. 
För det jag känner för henne, det går inte att beskriva i ord. Hon är allt...



.

Häromnatten drömde jag att jag dog.
Minns hur det kändes när jag tog sista andetaget, vilket lugn och vilken inre harmoni som sköljde över mig.

Är det så det känns i verkliga livet?

Jag vet inte om jag ska tacka eller banna mannen i kavaj, han som hindrade mig från att hoppa häromnatten.
Just nu är svaret solklart; jag kommer aldrig att förlåta honom.

Livet blir inte alltid som man tänkt sig, långtifrån. Ibland blir det t.o.m ett rent helvete. Men någonstans längs den krokiga vägen är det en ljusning bara att inse sina egna fel och brister, att man är i behov av hjälp. Att inse att skiten man håller på med inte bara är på väg att spåra ut, utan den har spårat ut...för länge sen.

Jag har förstört det bästa i mitt liv, sårat den jag älskar mer än livet självt, trampat ordentligt i klaveret.
Det jag gjort är oförlåtligt.

Det förakt jag känner för mig själv är obeskrivligt.
Det hat som byggs upp inom mig gentemot mig själv är massivt.

Ordet förlåt räcker inte längre till.

Jag har en lång väg av återuppbyggnad framför mig, en oändlig väg tillbaka till ett liv där hon och jag kanske hittar varandra igen. För oavsett vad mina handlingar säger så är hon det bästa som hänt mig, den som fått mig att tro på kärlek igen, den enda jag vill spendera resten av mina dagar med.
Hon är kärlek.
Och fastän det inte räcker till så finns det bara ett ord jag kan säga....förlåt.

Resten får jag bevisa med handling och det arbetet börjar redan idag.


Jag älskar dig Sofie.
För alltid i mitt hjärta...

Man kan välja den enkla vägen och man kan välja den svåra.
Jag har bestämt mig för att gå den svåra...enbart för att belöningen man får när man väl nått målet är fan så mycket mer värd.
Att kämpa är en del av tjusningen och när man vet vad man har att kämpa för så är nog inte den svåra vägen så svår trots allt...


Idag är en bra dag, luften är hög och så väldigt mycket lättare att andas.

Tack för att du finns och tack för att du vågar.


                  
    

Människor är fan inte kloka.
Fuck you right back!




P.s Du fattas mig Sofie...d.s

Jag vill verkligen inte behöva återaktivera min "tråkiga" blogg. Den där allvarliga som jag bara skriver i när livet känns trist och kallt.
Men faktum är att jag allt oftare närmar mig den med ett endaste knapptryck på musen varje gång jag loggar in på blogg.se. Jag känner att humorn försvunnit och med den skrattet och glädjen som jag i vanliga fall har så oerhört nära till.

Vissa saker är oförståeliga.
Kärlek är en sådan.

Ena dagen älskar du till kropp och själ, nästa står du ensam.

Du funderar på vad som gick fel, på vad du kunde gjort annorlunda, på vad du önskar att hon gjort annorlunda.
Du tänker på varenda lycklig stund ni spenderat ihop och på det hon fick dig att känna den där gråmulna dagen i februari när ni träffades igen efter nästan tre år.
Du minns kärleken i hennes ögon, värmen i hennes omfamning, glädjen i hennes skatt, ärligheten i hennes ord, ömheten som präglade ert liv tillsammans.
Du minns hennes lena hud, hennes mjuka kropp, hennes varsamma händer, hennes fingrar genom ditt hår, hennes fuktiga läppar mot dina.
Du tänker tillbaka på planerna ni hade, på visionerna ni delade, livet ni skapade och "familjen" ni värnade om.
Helt plötsligt är hon bara borta, borta från ditt liv, utan en förklaring, utan att ge dig en chans att vinna henne tillbaka, utan någonting...bara ett tomt, kallt sms; "Det känns inte rätt länge..."

Helt plötsligt finner du inte en endaste anledning att leva längre, hur mycket du än letar...

Alla tårar du torkat från hennes kind, alla gånger ni skrattat er till magkramp tillsammans, alla gånger du sett henne i ögonen och yttrat orden "jag älskar dig", alla gånger ni älskat så att tiden stått still, alla gånger du stigit upp på morgonen för att ge henne frukost på sängen, alla gånger du svurit över henne för att hon väckt dig efter ett nattpass, alla gånger du färdats som en skottspole genom stan för att se till att hon får matlåda levererad till jobbet... Ingenting har längre något värde för hon är borta, för alltid...med de kalla orden i ett lika kallt sms; "Det känns inte rätt längre..."

Sofie, du är älskad och saknad...för alltid