S n e a k e r

Jag är en bajs. Det talade min bästa  vän om för mig idag.
Tack. Tack så hjärtligt. Bockar och bugar.
Jag förstår dock vad hon menar.
Jag är lite disträ ibland. Eller inte så lite förresten.
Ibland glömmer jag liksom att höra av mig. Inte för att jag är dum, elak eller ego...utan bara för att jag helt enkelt glömmer.Jag har alldeles för mycket skit som rör sig i mitt huvud.
Som tjejer t.ex...och sex. Och det faktum att jag just blivit arbetslös. Och att det alltid är för mycket månad kvar i slutet av pengarna.
Ibland glömmer jag t.o.m bort mig själv. Men det är mindre väsentligt egentligen. För förr eller senare hittar man sig själv igen.
Jag antar att det jag vill ha sagt med detta lilla inlägg är...förlåt...för att jag är tanklös ibland, jag menar inget illa.

Nu har jag i alla fall konstaterat att alkohol gör mig full, virrig, glad, fyllekåt....och totally out of my mind.
Eller som vännen sa (i samband med att jag nämnde psykologen);  "Du behöver ingen psykplog, vi kan analysera dig även efter överstökat porrsnusk"

Voila!!

Godnatt alla!

Jag blir alltid så finurlig när jag dricker alkohol. Klurar och har mig liksom. Jag funderar på vad som gick fel och vad jag kunde gjort annorlunda. Smider planer på hur jag ska lyckas på kärleksfronten framöver. Ofta kommer jag fram till så otroligt dumma saker och drar de mest korkade slutsatser när jag har alkohol i kroppen.
Som idag t.ex.

Idag har jag:

1) Googlat psykologen och konstaterat  att hon tydligen är ganska välkänd inom sitt gebit. Vidare bor hon i en småstad ett par mil ifrån min hemstad (attans). Det framgår dock inte om hon är gift, sambo, har barn eller är sugen på vilkorslöst sex.

2) Googlat mitt ex för att få svar på om hon eventuelt gift sig, blivit sambo, skaffat barn eller gjort sig känd på något annat vis på sista tiden.

3) Googlat Henne med stort H...Bella, min drömkvinna, den vackraste jag vilat ögonen på...och konstaterat att hon är...totalt anonym. Hon finns bara på eniro.se och hitta.se. Hur kul är det liksom? (dessutom är det numret till hennes föräldrar...)

4) Googlat "Puman" och insett att man idag får ca 86.700 träffar på henne jämfört med ca 4.000 förra veckan. Hon gör framsteg, min puma.

5) Googlat mig själv (?)...och kontaterat att man får 148 träffar på mitt namn. Hälften av sidorna handlar om ett fruntimmer som föddes 1812. Det är inte jag.

Jag återkommer strax, måste smörja in ansiktet med avancerad "anti-wrinklekräm". Jag har hört att strålningen från dagens datorskärmar gör så att huden åldras i förtid...och det är något jag inte behöver.

Rakt upp och ner. Utan förpliktelser. Utan krav.
Problemet är bara att jag har glömt hur man raggar.
För några år sedan visste jag exakt hur jag skulle bära mig åt för att få napp.
Nuförtiden vet jag knappt vad som är fram och bak på en kvinna. Tragiskt, inte sant?

Jag kommer aldrig längre än till en halvhjärtad flirt, jag blir aldrig mer än "den där flatan som väcker ens intressen men som i slutänden bara blir en bra vän".

Jag drömmer om kvinnor dagarna i ända. Fantiserar och iakttar i smyg. Mer vågar jag inte.

Jag skulle vilja ha en sån där telefonbok som de snygga men ack så självgoda skitstövlarna i tv-serier har, där de bara slår upp ett namn med tillhörande telefonnummer, och helt sonika bara kan välja och vraka mellan kvinnor som åtrår dem i tysthet.

A
Alicia
Andrea
Anna
Amanda
osv.

B
Bella
Bella
Bella
...åh Bella

Tänk om hon bodde här.
Tänk om jag kunde ringa henne.
Tänk om...

Jag behöver sex, det märker jag.
Rakt upp och ner. Utan förpliktelser. Utan krav.

                                 


...jag och chefen.
Jag bad honom fara åt helvete. Imorgen säger jag upp mig.
Det var längesen jag kände en sådan inre tillfredsställelse....är det fel av mig??

Detta ska firas med ett stort glas rött!                      


      

Lene Alexander (fråga mig inte vem hon är dock...) gör en låt som heter "My boobs are okay".
Vad i herrans namn får en kvinna att skriva alternativt sjunga en låt om sina tuttar?? Och vad får henne att i en sång vilja övertyga sig själv och andra om att de duger?

Hörru, Lene...skicka hit dina och alla dina väninnors tuttar också så ska jag göra klart för er alla att de duger perfekt som de är!!!

Jag funderar ofta på det här med känslor, relationer och sex.
Är människan verkligen skapt för ett monogamt förhållande, eller är det samhällets förväntningar som gör att man "ska" leva i ett parförhållande?
Inte alltför sällan pratas det om att man träffat den rätte, sitt livs kärlek, den man vill dela resten av sitt liv med.
Jag är inte emot parrelationer som sådana, inte alls, men vad händer när passionen och förälskelsen byter skepnad och istället blir trygghet och vana? Ska man fortsätta leva med "sitt livs kärlek" och liksom "nöja sig" med att man i alla fall inte är olycklig?

Jag är medveten om att jag låter aningen synisk, eller möjligen omogen i mitt resonemang, men visst är det väl så att vi ofta är förälskade i själva förälskelsen? Vi längtar efter jakten, spänningen, känslan av triumf över att lyckats fånga bytet, pirret i magen första gången man ger sig hän till passionen, intimiteten...eller?
Jag vill betona för alla er tvivlare att jag visst haft långa förhållanden, flera stycken t.o.m. Och de har inte alls varit olyckliga eller jobbiga på något vis. Tvärtom, mina tidigare långvariga fiickvänner lever fortfarande kvar i mitt hjärta med stor kärlek och värme, MEN, jag kan ändå inte sluta tänka på vad som får människan att stanna kvar hos en och samma partner i år efter år.
Är det rädslan för att inte kunna hitta någon ny? Är det känslan av att vi måste att "passa in" i samhället? Eller är det så att vissa människor helt enkelt är monogama rent genetiskt?

Jag anses av andra vara en ganska komplicerad människa medan jag själv är i tron att jag är ganska enkel att förstå sig på.
Jag får panik när folk försöker styra mig och forma mig till någon som passar in i deras liv.
Jag står inte ut med tanken på att inte få bestämma själv och ta egna beslut och om någon tror sig veta vad mitt bästa är bättre än jag själv slår jag bakut.
Jag blir irriterad och t.o.m rentav ond när folk har synpunkter på hur jag gör saker och ting, och när någon mer eller mindre omyndigförklarar mig har man gjort sig ovän med mig för livet. Ganska komplext, visst?

Jag älskar sex. Jag är barnsligt förtjust i att experimentera. Jag har lärt mig att njuta och ta för mig i sängkammaren utan att få skuldkänslor och när jag får privilegiet att för första gången visa en kvinna vägen till total njutning tillsammans med en annan kvinna så är lyckan gjord.
Detta har hänt både en och två gånger, tro det eller ej, och varje gång blir jag stolt som en tupp av att ha lyckats förföra en kvinna.
När jag tänker på det själv tycker jag nästan att jag framstår som en Casanova (föga smickrande), med i själva verket måste man väl ändå tänka på egen tillfredsställelse, eget njutande, och eget självförtroende?
För visst är vi väl ändå två om våra handlingar?

Kärlek, känslor och relationer är inget annat än spel i mina ögon, vare sig det är du eller jag som är "bytet".

För att gå djupare in på det hela; under ca1 år har jag kontinuerligt träffat en psykolog eftersom jag blivit intalad att jag behöver det (?).
Från början var jag oerhört avigt inställd till det hela, men efter hand blev även jag övertygad om hur mycket en helt vanlig "Svensson" kan behöva prata med någon på professionell basis.
Varje vecka ses vi, jag och psykologen, som är en kvinna i dryga 35-årsåldern.
Hon rör vi mina innersta tankar, tvingar mig att erkänna saker som jag lovat att hålla för mig själv tills döddagar.  Hon får mig att klä av mig skyddsutrustningen, sänka skölden och fälla upp visiret, och jag vet inte om jag ska hata henne eller älska henne för att hon med precission lyckas lura sig igenom alla labyrinter till mitt inre.
Jag låter frågan vara obesvarad.

Hursomhelst, för några veckor sen konstaterade hon så helt hänsynslöst att jag var utbränd, på gränsen till deprimerad. Jag begrundade hennes påstående under tystnad och till min stora förvåning började jag sakta inse att hon faktiskt hade rätt. Vårt samtal slutade med att hon bad mig att fram tills vårt nästa samtal ta egna beslut, att känna efter själv vad jag ville med mitt liv och hon fick mig faktiskt att lova att göra detta innan jag gick därifrån.
Vid vårt nästa samtal veckan därpå avslöjade hon mig inom loppet av fem minuter. Jag hade inte alls hållit mitt löfte till henne och detta enbart för att mitt beteende var invant. Ridå ner!
Där hade jag suttit vecka ut och vecka in och spelat tuff, okänslig och nästan omänskligt stark och så avslöjade hon mig med en enda blick. Satans fruntimmer.
Kort därefter började hon ställa frågor om mitt sexliv och döm om min förvåning när jag, Sexatleten, och Öppensinnigheten personifierad blev generad.
Helt ogenerat ställde hon frågor om hur ofta, var, när, hur och med vem...och jag fann mig för ovanlighetens skull väldigt obekväm i situationen. Trots detta fick hon mig att svara på frågorna, om än med visst motstånd.
Av samtalet drog hon slutsatsen att  allt fortfarande handlade om att jag ville ha folk på betryggande avstånd, MEN; hon hade väckt en nyfikenhet inom mig.
Vem var hon, denna blonda, lugna, sympatiska kvinna, som förutom att ta mig på sängkanten fick mig att le, skratta och gråta? Vad innebar den släta gudringen på hennes vänstra ringfinger?
Jag vet vad ni tänker nu...."hon e tänd på psykologen"...och ja, jag måste erkänna en sak; jag har tänkt på henne. Mer än en gång.
Nu räknar jag dagarna tills jag ska dit igen. Bläddrar i min kalender i förhoppning om att hitta ett inbokat  möte med henne som jag eventuellt råkat glömma bort. 45 minuter med henne, öga mot öga, utan skyddsutrustning och visir.
Tänk att få HENNE på fall...tänk att helt hämningslöst hamna med henne mellan lakanen.
Vad skulle vi då säga till varandra vid nästa samtal??

- Jaha du, vad har hänt sen sist?

*Tystnad*

-Tack för senast förresten..
-Tack själv, du får gärna gå ner på mig igen...

Hahaha, så dumt.

Nä minsann, det passar sig verkligen inte.
Jag behöver uppenbarligen all hjälp jag kan få!


P.s Bli inte förvånade om det kommer en fortsättning.. d.s

Två nätter i rad har jag drömt om sex. Sånt där hysteriskt, passionerat sex som får en att tappa andan.
Jag kan bara inte för mitt liv komma på VEM det är jag haft sex med i mina drömmar, och det är ytterst märkligt.
I morse vaknade jag med ett fånigt leende på läpparna innan jag insåg att jag inte alls hade en snygg brunetts ben intrasslade i mina...
Jag var tvungen att söka på nätet efter innebörden av mina drömmar och dettav ar nästan det enda jag kunde hitta om sexdrömmar:

Sex

Drömmer du att du har sex eller att du ser andra ha sex? Sådana drömmar beror oftast på fysiska signaler från kroppen när blodomlopp och slemhinnor "testkörs". Kroppen signalerar att den är redo för sex och det undermedvetna skapar ett skäl till varför kroppen reagerar och då drömmer vi om sex.

Mina slemhinnor testkörde alltså i natt??
Vad det därför jag hade vilt, hämningslöst sex med en för mig okänd brunett mot min sovrumsvägg, i duschen OCH på diskbänken?

Min kropp är tydligen redo för sex och så har jag ingen att dela detta "tillstånd" med.
Ja, jag säger då det.
Det måste vara det här som är taskig tajming.

När man minst anar det dyker det upp ljusglimtar i ens så annars så patetiska liv.

Jag älskar Amanda...för att hon är så jävla cool.
Och jag är kär i Marie Picasso för att hon är så satans vacker och för att hennes röst knockar mig.
Och Gathania skulle jag kunna sätta på vilken sekund som helst....bara för att hon blottade sina snygga ben i den korta kjolen ikväll.
( Ja, Evelina får också vara med, eftersom hon med all säkerhet är en puma mellan lakanen. För allt i världen, hon är ganska söt hon med... )

Någon som vet vad som händer om man kontaktar tv4 och ber om ett huge gang-bang med idol-flickorna??

Ibland är det som förgjort.
Man tror att man har fått till det och känner sig sådär fånigt nöjd, men så plötsligt händer det som inte får hända; man sjabblar bort det. Tillfället rinner ifrån en som sand mellan fingrarna.

Idag hände det igen.
I godan ro, intet ont anande promenerade jag på ett av de "finare" köpcenterna (stavas det så i pluralis?) i stan.
I ena handen höll jag en påse med en flaska rött som jag införskaffat fredagen till ära och i den andra en påse med ett okänt antal öl avsedda för morgondagen, när hon plötsligt stod där framför mig.
Inte alls den där typen jag brukar titta på, men hon hade någon obestämbar attraktionskraft.
Hon hade mörkt lockigt hår, blåa ögon och bar upp sina baggies på ett väldigt feminits sätt. Runt halsen hade hon en dyr systemkamera hängande och hon vankade av och an utanför parfymeriet i centrat. Det såg ut som att hon jobbade med att plåta skyltfönstrena för någon katalog eller nåt.
Våra blickar möttes i all hast och utan att tänka på det fyrade jag av mitt bredaste, varmaste "fan-vad-snygg-du-var-då-leende" och till min stora förvåning fick jag ett lika stort "tack-detsamma-leende" tillbaka.
Mitt i denna uppståndelse (ja,det är en uppståndelse för mig att flörta...) försvann hon bakom ett hav av fredags-stressade "snobb-shoppare". Jag sökte febrilt efter henne med blicken för att inte låta tillfället till denna ego-tripp gå mig förbi. Plötsligt hittade jag henne igen och till min glädje verkade hon söka min blick också. Vi tittade på varandra så länge så att det nästan blev sådär fånigt. Typ, "om jag ler lite bredare och fjantar mig lite, kan du kontra då?"
Det var då det hände, det som absolut INTE fick hända. Jag snubblade över en kabel som några hantverkare sända från helvete hade dragit för att lysa upp skyltfönstrena som systemkamera-flickan fotade.
Innan jag visste ordet av det hade jag åstadkommit en Trippel Salkov med misslyckad landning och störtade rakt i backen. För säkerhets skull landade jag med vinpåsen UNDER mig (för det skulle ju vara hemskt om det var påsen med ölburkar liksom) och alla normalintelligenta människor vet vad ju som händer när en glasflaska hamnar mellan ett stengolv och 65 kilo människa. Resultatet blev en katastrof. Hela köpcentrat liknade Stockholms blodbad och jag bokstavligen flög upp i tron att ingen sett mig.. (aa, risken är ju rätt överhängande en fredageftermiddag kl 16).
En som definitivt sett hela spektaklet var systemkamera-flickan och innan jag ens hann tänka sump-runkare var jag för alltid förevigad i hennes filmrulle.
Vad som hände därefter är höljt i ett dunkel men jag lyckades i alla fall halvspringa ut därifrån, kasta mig upp på cykleln och i en rasande fart ge mig av med en rödvinsdroppande systembolags-påse hängande på ena styret.
Det är i de här situationerna jag kommer att tänka på vad mina vänner alltid säger: "Du är så obeskrivligt klantig..."
Och så finns det folk som påstår att det finns en Gud??!
När jag hör det säger jag bara, "Oh Herre, hav förbarmande över mig"

Herren förbarmade sig inte över mig idag...men systemkamera-flickan lär ju komma ihåg mig i alla fall.
Och det är ju inte fy skam det.

Det slog mig just, när jag stod med ciggen i mungipan samtidigt som jag rörde runt i grytan;
jag är en kopia av Patsy i "Helt Hysteriskt".

Fattas bara att en fimpe uppenbarar sig i min chili con carne också....

Och nu till nummer....*virveltrumma*...sex!
Dom säger att det är något speciellt med sex.
Alltså hamnar hon där.
Mitt ex, mitt älskade ex.
Det var hon och jag, jag och hon.
Vi två mot världen.
Aldrig, ALDRIG kommer jag att glömma henne..mitt livs kärlek.
Den som fick mig att leva, den som tog livet ifrån mig när hon lämnade mig.
Hon är värd det bästa i världen...och tyvärr var det inte jag.
Kategori: 1, 2, 3, och 4

Slutligen, nummer sju
En natt dök hon upp hos mig med draget vapen (nä, jag var inte den skyldiga)
Hon log mot mig, sådär tryggt med en blick som sa "allt kommer att bli bra, jag är här nu, du behöver inte vara rädd längre"
När hon lite blygt sa "euhm, kan du ta av dig tröjan...jag måste fotografera dina skador" tänkte jag, "mmm, om du slänger av dig din uniform och demonstrerar ALLT du lärde dig om handbojjor på polishögskolan"
Men jag sa det aldrig.
Den natten bytte vi telefonnummer.
Vi pratade flera gånger efter det.
Vi visste båda två var den andra stod. Attraktionen fanns där, helt klart...och ändå var det som förgjort.
Vi var förbjudna för varandra, vi hade ju "träffats genom jobbet".
Det var hennes ord.
Jag accepterade, och gjorde mitt bästa för att glömma henne.
Numera slår mitt hjärta dubbelslag när jag hör sirenerna och jag ser en blond hästsvans titta fram under polisekårens båtmössa.
Då plockar jag upp mobilen, letar fram hennes nummer, och börjar skriva "hej...jag tror att jag såg dig nyss, kom till mig. Måste få träffa dig igen..."
Sen raderar jag allt, låtsas som att jag inte sett henne och trycker på knapplåset på telefonen.
Kategori: 1, 2, 4 och 5



Så hade jag då avverkat en del (förvisso bara en bråkdel men dock), av kvinnorna i mitt hjärta, min själ och min hjärna.
Ni som läser och känner igen er, och hittar er själva långt ner på listan, ta det inte fel.
Ni är inte sämst på något vis, tvärtom...anledningen att ni är där är att ni ändå har en stadig plats i mitt hjärta, utan att någon behöver påminna mig liksom.
Ni bara finns där, för tid och evighet.

Det är bara det att ni har en sak gemensamt allihopa, ni är alla
b i t c h e s.
...för att ni för all framtid lämnat avtryck i mitt hjärta.

Öl, oh öl...






...min räddare i nöden när verkligheten kommer för nära inpå.

För att hamna i min "forever-and-ever-a-bitch-lista" måste man gjort sig skyldig til någon av följande saker:

1) Vara extremt snygg
2) Vara extremt sexig
3) Vara extremt bra i sängen
4) Vara extremt bra hjärtekrossare (och då menar jag att det är MITT hjärta hon krossat)
5) Vara extremt bra på att "jag-flörtar-med-dig-för-att-se-om-jag-kan-få-dig-på-fall-men-sen-backar-jag-för-att-jag-egentligen-vill-men-inte-vågar"

Min "bitch-lista" är ganska lång.
Min "bitch-lista" skulle även kunna kallas "bitter-på-att-det-aldrig-blev-nåt-mer-lista".
Men det är oväsentligt egentligen.
Innebörden är ändå densamma, flickorna/kvinnorna/brudarna/bitcharna  ämnar icke försvinna från mitt huvud hur hjärtans väl jag än försöker göra mig av med dem.

Så snart jag rannsakat mig själv ska jag återkomma till min eminenta lista, men först vill jag veta en sak:

Är du en bitch?

Det finns saker som kan få mig att gå fullständigt i taket.
Min chef är en av dessa "ting".
När jag blir sådär ilsk så brukar min inte alltid så kreativa hjärna gå på högvarv.
Jag spinner på de mest ondskefulla hämndaktioner man kan tänkas komma på.
Men just i denna situation, när min vrede är inställd på "mr Boss", står det komplett stilla och det är ju liksom självaste fan.
Han är en buffel, en inkompetent sådan! Han verkar bara inte vara medveten om det själv.

Så just nu är jag ond, vädigt ond.
Måtte gudarna ta alla inkompetenta män!!